.

Forra innlagget blev langt och tankemassigt djupt.
Nu kommer en kort kort sammanfattning av vad jag sysslat med dessa 4 dagar.

Ja veckan har vart gra, iskall och regning.
Alla har nastan akt hem och huset har vart tomt.
Sa har fatt forsoka hitta saker att roa mig med anda.
Mitt tangent bord pa min dator funkar inte,
massa konstoga bokstaver hoppar upp sa nu sitter jag pa studentshusets dator istallet.

Under veckan har jag tagit det ratt lugnt,
vaknat, atit frukost,
tranat, simmat och vart ute pa promenader.
Lagat mat, tvattat, stadat och idag jag jag packat.
Last lite i min engelska bok, tittat pa sansong 2 pa vanner.
Ja, for en gangs skull sa ar det en bra serie,
harlig humor och lagom avslappnat att bara lagga sig i soffa, luta sig tillbaka och enjoy the show.
VAr pa bio och sag slumdog millionair, handlade egenligen i det stora hela om hur pengar driver manniskan framat och hur folk ar ute efter rikedom. Tankevard film och bra!
Bion var jattstor, manga salonger i en enda byggnad.
Har bloggat lite, vart lite pa datorn, lyssnat pa musik och bara tagit det lugnt som sagt.
Kan behlvas innan morgondagens fard.
Idag har jag packat ner allt jag behovde.
Har vart och bestallt en blomma till min amerikanska familj som jag ska ut och hamta snart.
Far bli en liten promenad i samma veva, for idag ar vadret fint men kallt.
Sen blir det duschen och sova tidigt ikvall.
Upp 2.50 imorgon bitti,
mot L.A- mot New York- Mot Sverige.
Allt ar laddat och klart.
Likaval mobilerna, mp3 spelaren som jag ar LADDAD for hemfard.
Ska verkligen bli underbart!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

For 4,5 manad sedan satt jag pa New Yorks flygplats,
visste inget om vad som vantade mig,
hur jag skulle bo,
vilka jag skulle lara kanna,
hur skolan skulle bli,
hur jag skulle klara mig,
hur mitt liv skulle se ut framover.
Jag satt och vantade pa planet som skulle ta mig till Los Angeles,
jag befann mig i ett land jag aldrig tidigare varit i,
ett land som hela varlden pratar om,
som manga drommer om,
som folk ocksa forestaller sig och forvantar sig bade realistiska och orealistiska saker ifran.

Dar satt jag iallafall,
mitt i sommaren,
sag ut over de hoga skyskraporna utanfor flygplatsens stora fonster,
och kande mig sa otroligt liten och frammande i den nya miljon.
Jag blev intervjuad och utrfragad flera ganger om av alla mojliga bland
flygplats personalen, de fragade vad jag skulle gora i landet och jag svarade:
- Jag ska aka till Santa Barbara i Californien och lasa pa college.
Forstod jag egentligen vad jag gett mig ut pa?
Att jag hadanefter skulle vistas alldelles ensam,
natsan pa amdra sidan jordklotet, 22 h resa ifran Oskarshamn, mitt hem,
dar jag vaxt upp, levt alla mina 18 ar, gatt pa dagis, forskola, norra, vallhalla och Oscars.
Min stad dar jag har mina minnen ifran gamla kompisar,
Min stad dar jag bevistat alla stadens gator och torg,
Dar min existens betratt varenda affar, manga, manga ganger om,
Min stad dar jag spenderat sommaren pa havslatt, vintern i pulka backen i skogen nara mitt hem,
mitt hem dar jag utvecklats, i alla alderstadier,\
Min mamma som jag alltid foljt med pa alla stadens cafeer,
mamma jag alltid brukade folja med och handla med pa maxi och hjalpa henne att bara kassar,
mamma som jag alltid hade alla dessa djupa och vardefulla samtal med
min pappa som alltid nar han kom till helgen brukade hanga med mig till stan,
ibland handla saker jag ville ha och vi avslutade alltid lordagarnas stadsrunda hela familjen pa cafe schalom.
Och sa middagarna om helgerna dar vi alltid satt hela familjen samlad, jag, mamma, pappa och Nella.
Fast pa senaste tiden var ofta Nella i stallet ochh at mc donalds mat med alla sina stallkompisar,
sa det blev bara jag, mamma och pappa. Precis som forr, innan 1995 da Nella foddes.
Och pa dessa middagsstunder brukade min mun  ga i ett.
Jag berattade, intensivt och detaljerat om alla mina handelser och saker som hant under skolveckan som gatt.
Om alla situationer i skolan som jag tyckte var vitkgt att beratta,
jag pratade om mina kanslor, asikter och mina djupa tankar.
Jag satt och stallde ganska invecklade, ovanliga fragor till mina foraldrar, men ocksa valdigt tankevarda,
saker som verkligen far en att analysera och fundera kring hur livet faktiskt ser ut och ter sig.
Ja vi alla satt dar medan jag pratade om livet, hur livet kanns nar man ar buxen och om saker aldrig upplevs som ganska enformiga och samma, samma kanske ibland lite uttrakande ibland?
Om manniskor ar nojda med sina liv, vad som ar vitkgt for dem i deras liv och om livet ser ut som de hade onskat sig?
Och jag brukade fora samtal om hur man gor for att lyckas, uppna det man vill och leva livet som man vill...
Vid detta matbord fick mina foraldrar ta del av hela mig, jag berattade om olika manniskor i skolan som jag hade lite svart att forsta mig pa, varfor folk beteer sig och uttrycker sig som de gor,
om manniskors handlingar och kanske helt motsatta tankar i deras innersta inre.
Min familj fick ta del av alla mina larare, skvaller, prov, skolarbeten, fritidsaktiviteter, problem och nojen.
De fick vara med och lyssna till min inre historia, dar jag till och med ibland kunde resa mig upp ifran bordet och spela teater framfor middagsbordet, dar jag gestikulerade och andrade tonlage beroende pa vilken roll jag aterspelade.
Detta var mitt satt att valkomna in min mamma och pappa och ibland Nella, in i min vardag.
Nar jag skulle beratta om personer sa tyckte jag det var lattare att spela upp hur de faktiskt var, hur de rorde sig och vad det sa.
Jag var en skicklig skadespelerska och vi fick ofta eftermiddagarna att bli ganska roliga.
Fast somliga dagar fanns det moment da pappa verkligen trottnade sa mycket pa mitt prat,
sa han gick lite i forvag ifrand bordet, upp och spelade lite kort pa datorn,
eller la sig och laste expressen.
Kvar blev sedan jag och mamma,
vi vamdrade ifran koksbordet och upp pa overvaningen for att fortsatta med varat prat, filsofiska tankar, psykolgosika saker, livet, manniskor, misstag och framganger och ja allt mellan himmel och jord.....

Och sa en dag blev det slut pa allt,
ingen Emilie... tyst som i graven...ingen att skratta med, braka med, diskuttera med, skvallra med och ventliera livet med.
Ingen rost ifran Emilies rum dar hon satt och kunde fora timtals lamga telefonsamtal med sina kompisar, farmor, mormor och morfar. Manniskor som hon ocksa valkomnade in i sin vardag...
Nar jag lamnade Sverige sa Farmor att det verkligen skulle bli sa tomt utan telefonsamtalen med mig,
min farmor fick ocksa vara med mig pa min resa genom livet.
Hon sa det, att hon kande och visste precis vilka alla var i mitt vardagsliv. Hon kande dem allihop, fast hon verken sett eller pratat med dem,
hon kande till allt och alla via mig, for jag var som ledstjarnan,
jag ledde henne igenom allt som skedde och fick henne att vara delaktig, narvarande,
genom mina beskrivande samtal.
Samma sak galler mormor och morfar,
som alltid fick vara narvarande i hela min skolprocess,
ja det visste nog snart varenda provresultat, fraga och svar jag skrev ned.
For dem var det ett det allra basta i livet, nar det gick bra for mig i skolan och nar betygen var satta.
De hangde med mig pa min spannande reda genoim livet,
dar de alltid sa att de tror pa mig och att jag kan klara allt!
Dem bjod jag ocksa in i mitt privat liv, dar de fick lyssna till alla mojliga konfrontationer med kompisar, personer och smeknamn, som hur barnsligt det an later faktiskt var en ganska komisk grej, for mig och ett par kompisar under en viss period. Eftersom vi pratade sa mycket om manniskor, sa kunde vi ju inte prata med deras riktiga namn, da skulle ju alla veta vilka de var,
sa istallet anvanda vi oss av smeknamn...och snart kunde hela min forra klass alla vara oknamn,
och tro det eller ej, runt 60 smeknamn var det nog ialllafall,
och anvandbart ocksa, eftersom ingen nagonsin kunde veta vem vi menade eller vem vi pratade om, hoppas jag iaf?
Ja och sedan, for mamma blev det som en tom forlust nar jag flyttade hit till USA...tyst och tomt.
Och for mig blev det ocksa en forlust....en forlust pa allt jag hade innan...min davarande vardag...
men ocksa en tung vinst ifran det nya som kom efter,,,,det som fick ersatta allt som var.
Och visst, inget blev sig likt har i amerika,
ingen teater vid bordet,
inga djupa telefonsamtal,
inga cafeer med mamma,
ingen egen hemstad, gator, affarer, torg, skola...inget blev sig likt...
allt blev forandrat...jag genomlevde en ateruppfodelse.
Och nu ar jag precis samma Emilie som forr, fast lite fornyad, pa ett positivt satt.

Jag satt pa New Yorks flygplats,
jag sa till pappa:
- Det har kanns som att leva i en ovisshet, jag vet ju absolut 0 om vad som kommer, hur allt ser ut, hur jag kommer trivas och hur allt blir.
Pappa svarade: - JA, tank vad kul for dig. VAd spannande, vilket aventyr!\

A ena sidan sa tjatar manniskor pa att det hander sa lite i deras i liv. Att allt alltid ar samma sak, ingen variation och vissa har till och emd svart att finna en mening med alltsammans. Och sa nar man val kommer i ett lage da man ska bryta ett gammalt monster, paborja nogat helt nytt och saga adjo till det tidigare.
Ja da far manga angest, vill helt plotlist inte, ar radda, radda for nagot frammande,
kanner att det voire enklare att ha kvar allt som det var,
de vill leva i det forgangna for de vagar inte ta ett kliv at sidan,
prova en ny stig i den djupa skogen,
och se vad livet kan leda till,
De vagar inte ha forandringar,
men det ar ju faktiskt sa,
att allt forandras vare sig vi vill eller inte,
inget ar evigt, allt har ett borjan, mitt och ett slut!


Jag tankte ocksa pa New yorks flygplats,
den 19 december sitter jag har igen,
pa vag  hem igen for jullov,
da har jag bott ensam i USA ett halvar och har massa nya saker uppfyllda i mitt huvud,
Undra hur jag kommer kanna mig da, den 19 december?....

Sa, anligen, plotlisgt ar det 18 december, 2.26..
och imorgonbitti. 8.30 lyfter planet ifran Los Angeles.
Och om ungefar ett dygn befinner jag mig pa New Yorks flygplats igen.
Och hur kanner jag mig da?
Ja, jag kanner att jag har sa mycket att ta med mig hem...sa mycket nytt som hant...
sa mycket att beratta...sa manga situationer och nya manniskor att aterspela i mina teater sktecher...
sa manga handelser, minnen, upplevelser, kunskaper, tankar, iaktaggaelser....och ja, ett stort paket med massa nyheter att beratta...allt jag gjort och fatt vara med om under detta halvar.

Jag kan garanterat lova er att hemma vid varat middagsbord kommer askan av det ljus jag blaste ut innan jag begav mig bort, jag denna aska kommer jag nu blasa glod i.
For hemma vid varat matbord kommer allt bli som forr,
det kommer hetta till nar jag kommer narma mig,
och snart ar jag hemma igen,
tillbaka teatern, samtalen, djupa tankarm filsofiska tankarna, hektiska diskuttioner och
brinnande entisusiasm for att aterigen fa leva mitt liv pa hemmaplan,
dar allt kommer bli som forr,
for nu har nog era oron undrat lite vad mina toner har tagit vagen...och da menar jag bade de toner jag muntligt for
men ocksa de efterlangtade tonerna som kommer klinga pa mitt piano!

Ar det inte fantastikt: Att man bade lyckats att ta ett steg ut i det okanda,
leva ett helt nytt liv pa frammande mark,
men samtidigt hitta en vag tillbaka till det som var.
Att jag lyckats att leva 2 olika sorters liv. Utan att behova saga farval till nagot av det,
for mina 2 liv ar goda vanner,
de vill vara med mig,
pa var sin sida,
och jag ar en bra sammanbindare,
for jag lyckas att leva pa 2 olika satt pa samma gang nastan,
den anda skillnaden ar att jag nu far ta flygplanet till hjalp.
Jag far svava i luften mellan 2 helt avskiljda platser,
pendla emellan,
och halla dem bada i schack med varanndra.
Tank vad fantakstikt.
Att slippa ta ett sorgligt farval,
for jag vet att jag kommer tillbaka,
tillbaka till sverige, tillbaka till USA, till baka till sverige, tillbaka till Usa......tillbaka igen.

Meagen som kommer ifrån Sandiego. Fredag eftermiddag blev stan med bl.a Carla, Meaggen och ett par till.

Amerikanare gillar att shoppa billigt också, inte bara massa dyrt och lyxigt hela tiden för deras del som man hade en bild av. Detta var nåt outlet vi var inne i nära state street, men inte min stil på kläder så blev bara att titta på det som fanns.


Sedan lite andra mer normala affärer, fast jag har handlat lite förut så därför hade jag inga planer på någon shopping. Men här mötte vi iaf Linnea, fransyskan och rebecca, inne på reference. (Dock inga av dem på bilden nedan)




Vi orkade inte stå och vänta på alla som skulle prova kläder i vårt gäng så därför gick vi lite själva på stan och avslutade fredagskvällen på Starbucks coffe.



Igår var det fredag, den 12 december.
Det var faktiskt ovanligt varmt så satt ute på våran lilla uteplats och solade mig, och blev till och med lite brun.
Det var nog minst en månad sedan jag verkligen solade, för det har varit mycket kallare och höstligare den senaste tiden.
Så tog mig till skolans gym och gjorde klart mina sista övningsuppgifter.
Sedan kom jag hem, åt och solade lite samt pratade lit med Carla.
Magean kom hit på eftermiddagen och efter att jag sovit min lilla siesta, so jag faktiskt gör ganska ofta nu för tiden,
men när jag vaknat som sagt så gick Carla jag och meagen till state street för de skulle shoppa.

Jag hängde med för var tvungen att köpa ett super bra shampo som kostar hälften så mycket här som hemma.
Så vi gick till något outlet och meagen köpte lite kläder,
därefter gick vi till reference och mötte bl.a rebecca, en tjej från frankrike och linnea.
Så vi var ganska många tillslut,
resultatet blev att vi inte orkade vänta på varanndra medan vissa provade kläder så istället gick jag och rebbecka själva på stan sen.
Hon kollade lite julklappar och vi gick till gossip och andra affärer.
Jo, var i sephora för skulle se om jag kunde hitta ett bra puder, men gud vad svårt att hitta en färg som matchar ansiktet, ¨
för helt ärligt så var det längesedan jag pudrade ansiktet nu, inte som förr när jag använde det i princip varje dag,
här har jag faktiskt hållit mig helt utan och huden har verkligen fått lufta och förbättras. SKÖNT för mitt ansikte!
Men köpte ett puder efter lite olika provningar hos kosmetologen, men var faktiskt och lämnade tillbaka det idag, för jag var inte nöjd. Så nu är jag utan puder, och det är ju lika bra de!
Så, efter våran lilla rundvandring på stan så gick jag och rebbeca till starbucks och jag åt en choklad mint kaka, gott!

Så vart helt enkelt en social och allmänt trevlig fredagseftermiddag!

Idag, lördag vaknade jag och gick till gymmet och sprang och gick lite på rullbandet.

Kände att jag ville få lite energi och pigg det kan jag verkligen lova att jag blev. Efter lite springning simmade jag i poolen och det här gymmet är så lyxigt. Riktigt typiskt amerikanskt med tvål i duschen, kakel, separata avskilda med dörrar både dusch och omklädningsrum, till och med tv har dem i omklädningsrummet.
Ja, det är riktgt komfortabelt måste jag säga.
Efter gymmet var klockan runt halv 12 och då kom jag hem och gjorde lite pannkakor, vilket resulterade i att halva smeten gick förgäves eftersom vi har så grymt dåliga stekpannor i vårat hus. Ser överhuvudtaget verkligen fram emot att koma hem till mitt egna, rena kök där allt fungerar precis som det ska,+ att vi har bra stekpannor, vilket är viktigt=)

Eftermiddagen spenderade jag på teatern, var faktiskt och tittade på en typisk holiday show som är tradition här i usa att gå och kolla på, det var nötknäckaren, kända dansare, skådisar och duktiga som bara den. Musiken var fantastiskt bra, när min favoritlåt spelades och jag såg alla duktiga dansare, ja då rös jag till. Jättefina scener, kläder och överhuvudtaget en mycket fin föreställning. Teatern var också en sådan riktig typisk teater byggnad som bara finns i storstäder med läktare på flera våningar och som små kupoler över sidan av scenen. Folk var fintklädda och man kände verkligen att gå på teater är en form av högtid där alla människor möts. Dock är det kanske lite ur tiden, mindre vanligt nu än förr, men ändå när det är något bra att se, då är det verkligen värt det och nutcrucker var verkligen bra.

Nyss kom jag hem ifrån min lilla promenad. Pratade lite med Alexa, costa rika grannen intill mitt rum. Hon är nog den jag trivs bäst med, min närmsta vän i detta hus, har kommit fram till det, att folk ifrån centrala amerika verkligen skiljer sig en hel del ifrån amerikanare och europeer, de har liksom en annan syn på livet, de är väldigt narutliga, glada och ser lätt på livet. De har sponatnitet och det är verkligen kul att jag har fått lära känna så många olika människor, man lär sig något ifrån varje möte med en ny männika.

Så, nu har jag också städat och känner mig ganska avslappnad.
Det är tyst som i graven i vårt hus nu kan man nästan säga, många har redan åkt hem för jullov och vissa åker imorgon,
jag åker med bussen till los angeles på torsdag lunch tid. Så har ett par dagar här. Men det kommer gå så fort,
imorgon ska jag träffa min amerikanska familj, vi ska till någon ansk inspirerad by här i santa barbara + att de ska bjuda mig på lunch. På måndag kväll ska jag fika med Noemi, en amrikanska som jag ska ha konversatioenr på amerikansk engelska med, detta är ordnat via skolan men vi kommer ju bli som kompisar och verklgien jättebra att ha så många amerikanska vänner så möjligt. Som meagen ifrån sandiego, hon lär oss engelska med sin härliga amrikanska dialekt.
OCH jag har också börjat prata som dem nu, och jag gillar amerikansk dialekt så mycket mer än den brittiska, minns när jag var på språkresa i oxford och när vi åkte till London. Vart man än gick hörde man ju brittiska och det är rent och klart men på något sätt känns den så gammalmodig, och vi lever ju i en modern tid så amerikanska, det gillas skarpt ifrån min sida!

På tisdag blir det picknick med resterande som ännu inte åkt hem, lucia, rebbecca, emelie, anna, jag och sen får vi se vilka mer som kommer. Bara jag ifrån mitt hus, för alla har ju i princip lämnat stället där jag bor på på tisdag.
Bra med picknick, så jag får tömma kylskåpet och äta upp resterna som finns kvar.
Ja, detta var väl i det stora hela vad jag hade och säga.

Nu ska jag börja titta på alla papper, biljetter och informationen om flyget hem till sverige samt bytet i new york.
Måste ju se så att jag inte går fel och missar något. Så bra att jag är ute i god tid.
Onsdag blir det packning och torsdag lundh färd mot L.A.


Det bästa med U.S.A är att det är modernt, lättsamma trevliga människor, stort utval på allt, bra utbildning, bra musik, fina kläder, urrartade storstäder, fint väder, massa att göra, stor variation på aktiviteter, stort nattliv för dem som vill, kvalitativt, fint, även billigare saker finns att hitta än i sverige, folk ställer upp, ingen snålar med komplimanger, vissa platser eller upplevelser man har fått se blir ju som en nästan overklig, sannslös upplevelse när man får se det på riktigt. SOM hollywood, vita huset, och allt ja verkligen allt finns här. Alla stora världskända artiser, skådisar, filmer, städer, hus, ställen. Ja + dessa extra lyx saker som egenligen upplevs som ganska onödigt som handmassage när man gåroch klipper sig, eller tv i omklädningsrummen, eller alla lyxiga villor som ma nästan blir ordlös när man fick se i Beverlly hills, helt sanslösa upplevelser helt suveränt. U.S.A har allt jag behöver + mycket mycket mer än så. Framför allt trivs jag och det betyder så mycket, det betyder allt.Somliga passa bättre i vissa miljöer medan andra inte. Men samtidigt kan jag säga att man på sätt och vis uppskattar det bevarade gamla europa med äldre hus och allt som finns att erbjuda där, kanske ännu mer nu när man varit här ett halvår.
Som dessa skyskrape storstäder kan ju i längden bli ganska jobbiga och uttjatade, då är ju kanske Rom eller Paris intressantare. Men jag har inte sett allt, men jag har än så länge sett saker som ändå gjort ett inntryck på mig.
Och mer väntar till vårterminen och sommaren.
Jag och Rebbecca ska kanske åka iväg på vårlovet till några städer, vi vet inte vilka ännu.
Dessutom väntar washington D.C, New York och Toronto + Niagarfallen. Pappa håller på att ordna för mig, som alltid, världens bästa pappa, absolut!
Men om exakt en vecka sitter jag hemma i mitt rum i o-hamn. Det ska bli så himla roligt att äntligen komma hem, och mamma som planerar varenda dag hon ska tillbringa med mig, köper saker så att jag inte ska bli uttrkad, städar mitt rum och har massa ideér på alla gånger vi ska fika på nilssons och alla trevliga kafeér i stan, vilken mamma jag har, världens bästa, helt klart!:D


Ha en bra kväll/emilie

En vecka kvar, precis idag, tills jag lyfter med planet.
Och hur känns det egentligen?
Vill inte säga att det är blandade känslor, för det uttrycket säger ju varannan knatte när man frågar hur något känns.
Orka använda sig av standard kommentarer, det blir ju så inget sägande i längden...
Istället väljer jag at uttrycka mig att det ska bli väldigt kul att komma hem, faktiskt!
I och för sig kan jag inte säga att jag har haft hemlängtan här, inte ett dugg.
Har liksom levt på plats och kännt mig helt och hållet avlägsnad ifrån det mesta av det som häder där hemma.
Och när man väl frågat vad som händer där hemma i oskarshamn så har det i princip inte vart några nyheter alls.
Allt verkar rulla på som vanligt, ine mycket variation.
Så känner inte att jag missat något liksom.
Men hur eller hur så är går ju livet trots inte ut på att vinna, förlora, missa eller fånga.
Livet går ut på att njuta, leva och trivas. Helt i oberoende till alla andra.
Man ska inte göra saker bara för att det ska se bra ut, bara för att alla gör så eller för att det hör till.
Nej, då cyklar man nog lite på fel bana tror jag.
Jag tror det åtskilliga gånger faktiskt är så at folk föjljer strömmen, och låtsas att de trivs.
Säger saker som hör till att säga, gör som andra och låtsas att de tycker något som de i själva verket inte tycker.
Som t.ex. alla dessa människor som går ut på helgen och festar på hamngatan i våran lilla vackra stad.
Ja, vad är det man egenligen ser? Var ser man alla dessa lyckliga, glada människor som måndagen efter helgen kommer och säger, ''gud vad kul jag hade i helgen, hon gjorde så, han bara så...,va full den var...och vad hände där... vart gick ni....(FRÅGA)hade ni kul sen lr?... (SVAR)ja skitkul!
Jag menar inte att det är fel att gå ut, absolut inte, det kan vara nyttigare än att isolera sig innomhus.
Vad jag liksom syftar på är att vad mn oftast såg på denna hamn gata, när man observerade alla dessa människor som använder sig av dessa standard repliker på måndagarna. Ja när man verkligen studerade folket så kan jag verkligen säga att de definitvt inte verkade ha kul för 5 öre, inte ett ända dugg!
Vad man såg var folk inne på La scala, ståendes i sina små kompisgäng, ihopdragna axlar och tvivelaktiga på om de ska dansa, eller inte dansa, sitta eller stå, gå på toa eller köpa en drink, gå till spegeln eller hämta sminket, gå upp för trappan, eller gå ut och ta luft, gå fram till den personen eller låta bli. Ja hela tiden en massa vel hit och tid vad man egentligen ska ta sig till. Och då och då dök även frågor av egen osäkerhet upp som, hur ser jag ut? är det fint, fult ? hur sitter tröjan?, är håret bra eller ska man ta upp sprayflaskan och spraya på lite ytterligare? Och alla dessa frågor som byggde på tvivel på utseendet, om man räcker till liksom.
Men visst såg man folk dansa, ibland med någon ny, spännande människa som de inte kanske haft så mycket kontakt med innan. Men tyvärr också många som stod där, svängde lite på dansgolvet till musiken, tvingade på ett par rörelser, och låtsades kanske tycka att det här är det jag längtat efter hela veckan, att stå mitt emot en kompis och lyfta höger och vänster arm upp i luften om vart annat. Några ynka steg åt sidan och så var det en ''dans på dansgolvet'' mittemot en eller ett par nära kompisar, som man ändå umgås med vid sidan av dansgolvet.
Det tråkiga var inte dansen, det tråkiga var att man i nästan över hälften allas ansikten verkligen så på deras aniktsutryck, att de verkligen inte tyckte det var kul, inte ett dugg. Man såg dystra, nedstämnda miner, ett par ögon som hela tiden sökte sig bortåt runt, för att se om det inte fanns några bättre lockelser och tämligen såg man dansarna tvinga på ett fejksmile, bara för att låtsas att det var roligt. Men innerst inne kände man att många inte kände så i själva verket.
Och synd var det om alla dessa människor som stod vid sidan av, blyga och osäkra. Visste inte vart de skulle ta vägen, vågade inte gå fram och prata eller bara stod vid sidan om som en onödig bakgrund och bara fick hänga på sina vänners konversationer och lägen med folk. Stackars dom som bara fick vara publik med sina vänner, se sina vänner ha kul och prata med nya människor, få uppmärksamhet och själva få en känsla av att ingen kommer fram eller bryr sig om dem.
Stackars dem som fick se saker som de helst hade velat slippa se, saker som fick dem att känna sig mindre värda, avundsjuka, ledsna och kaske djupt sårade.
Dessa typiska relationsproblem syftar jag på, när någon de ville få kontakt med ignorerade dem eller de fick se denna person bry sig eller ''hålla på'' som endel valde att uttrycka det, med någon annan än dem. Mycket vanligt fenomen, inte minst i en liten stad!
Stackars alla dem som fick på sina ''underbara lördagkväll'' som var menad skulle vara rolig, knappt kunde gå på egna ben, spydde och föll omkull på gatan. Eller alla dom som fick ''höra sanningen'' ifrån en aning fulla människor, som helt upp och ner rakt ut sade vad de tyckte. Saker som också resulterade i gråt, ja för längst med denna kråkerumsbacke kunde man tidvis se en och annan komma och stört böla, med tårar som hade kladdat ut hela sminket, sminet som skulle  menat göra dem vackra, men som istället fick dem att se lite utspökade ut när all svart mascara rann ner längst med ansiktet.
Och stackars dem som hamnade i slagsmål, bråk och fick spendera söndagen på sjukhuset.
Och alla dessa förhållanden som helt plötsligt kunde vara över efter en helg ute, då de helt plötsligt uppstod sådan rädsla och avundsjuka, kontroll behov. Ja då hela natten lång bara betod av att ''vakta'' sin partner, så att gud sig lov ingen anna skulle komma emellan. Och alla dessa stackars tjejer framför allt som jämförde sina utseenden med andra, kläder, hår, smink, ögon och kanske innombords fick en känsla av missnöje ifall de inte kände sig lika vackra som en annan.
Ett stadium i det hela, ja det som varken verkar bra eller dåligt, där det inte finns något att tycka egenligen synd om,
ja det neutrala stadiet som får än att kanske säga att det var väl okej, det var bra, om någon där hemma frågade något.
Det som var varken eller liksom, men inte heller såg så speciellt roande ut...
Ja det var då alla dessa under 18 som satt på dessa fönsterbrädor, huvudet for åt höger och vänster. Några stod och några satt. Frysandes satt de där med några personer, iblnd kompisar, ibland människor som man bara hade en ytlig kontakt med och ibland färmmande människor som man aldrig pratat med innan.
Fulla människor som försökte hitta något att prata om, som oftast kanske inte bev så lyckat eller meningsfulla samtal, kanske om skolan eller andra ytliga saker.
Och ibland fick de höra saker som de bara säger på fyllan, saker som sedan har 0 betydelse, för när dessa fulla människor sågs i nyktert tillstånd så var det bara att låtsas som inget hade hänt, ett vitt papper helt enkelt där man valde att vända huvudena åt varsitt håll. Ibland kanske en kollade upp i taket och den andra i golvet, eller så fanns de helt plötsligt några underbara papper som hängde på anslagstavlan i skolan att vända blicken på precis i de läget då de möttes i en korridor. Ja, så himla nonsense egenligen, att veta att inget har någon betydelse, att man igonerar och blir ignorerad!
Sedan får vi ju inte glömma alla dessa ''skådespelare'' som jag nu fakstiskt  väljer att kalla hela köret, ja, till och med jag fick ju liksom anpassa mig till rollen de gångerna man var ute. Alla dessa människor som gick in och åt pizza, utan att vara ett minsta sugna på pizza framåt 2-3 slaget lördag natt, alla de som satt helt hängiga och slitna, bara behov av en säng, men ändå tvingande sig själva att hålla sig vakna, köpa pizza och ''vara ute'' en lördag kväll. Bara för att det då fanns åtskilligt med annat folk som också åt pizza, ja, så fönsterbrädor och pizzor, det hängde ju liksom samman.
Och inne på ankaret, ja, där kunde ma ju se en hel rad människor i en massa gå fram och tillbaka, prata lite hit och dit. Om väldigt onödiga saker, och hade personer verkligen konvrsationer med folk de sett fram emot att prata med, ja då innehöll sällan dessa samtal det som de verkligen ville säga. För hur skulle det vara, att säga saker som ingen annan sa, saker som inte hör till. Nej här gäller det att skämta på, skoja och hitta de mest dumma onödiga kommentarerna att säga bara för att lätta på trycket. För att låta dialogen flyta på utan stelhet eller för känslosamma saker.
Tragiskt att samtalen aldrig blev som någon tänkt sig, där folk i efterhand bankade på sig själva och var missnöjda med vad de sa eller inte sa, vad de borde ha sagt och vad de kunde hoppat över. För att inte tala om de personer som sade saker på fyllan som de sedan ångrar, eller kanske gjorde bort sig och inte alls har någon koll på vad som skedde. JA, då vart det liksom enklast att bara låta det vara, låtsas som inget, men under ytan lurade ständigt ångesten på med jämna mellan rum.
Vad mer såg man, jo- man såg folk som verkligen såg så himla överdrivet glada ut. Folk som kramade andra som de pratat så mycket skit om och som de påstods verkligen inte tycka om, jaha, och så helt plötsligt verkade 2 fiender hel plötsligt bli bästa vänner. Man såg ibland faktiskt beteenden som man inte hade förväntat sig, folk som passade på att göra och säga saker som de i vanliga fall inte hade vågat göra eller säga.
Man visste också bakom kulliserna att där lurade också en rad sliskiga typer som fick sina behov tillfredställda antingen under dessa natttimmar eller framåt gryningen, när alla började ta sig hem.
Man såg folk om log och överdrev och ville få mycket uppmärksamhet och bli bekräftade. Dessa tuffa människor som spelade så självsäkra ute på banan men som också tyvärr var de samma som okkuperade hela toalettspeglerna, för de var också dessa människor som stod och speglade sig i ett kör med puder och spray, borstar och läppglans. Ja så många att man knappt kunde komma emmellan. Ja, för bakom denna självsäkra fasad där ute på festbanan, vilade ständigt tvivlet inom dem på hur de såg ut, om de räckte till och behov av att verkligen se sig själva och bättra på sminket, håret och allt som kretsade kring det som andra skulle se.
Saker som i själva verket ingen äns lade märke till. Tänk själv, vem ser överhubudtaget en mer målad eller mindre målad svart ögonfrans i en lokal med färgade lampor, rök, buller och musik, människoträngsel och fulla som har full kontroll med att hålla sig själva upprätthållna.
juste, vi får inte gömma bort att tycka synd om alla dessa människor som kände att utan dricka inget kul.
Stackars alla dem som behövde alkohol för att kunna slappna av, våga vara delaktiga och prata.
Som kanske var så fega och osäkra att alkohol var deras bästa vän, som skulle ''hjälpa'' dem igenom kvällens alla situationer med människor. Ja, stackars alla dem, verkligen. Som inte kan vara sig själva utan, frågan är om det då var sig själva med alkohol? Tror inte det heller, vara sig själv är att vara den man i grunden naturligt är, stå för sin person och vara representant för sin egna existens med stolthet, utan att varken skämmas eller känna behov av att jämföra sig med andra. Och så klart, naturligt sätt så är man ju inte full, det är ju liksom inte den människan man brukar vara, alkohol blir ett falskt kompliment, ett filter som får dessa människor att tro att de blir sig själva. Men faktum är ju att de inte kan stå för sina åsikter i såfall, eftersom de i efterhand i nyktert tillstånd spelar helt dumma, ignoranta som om inget har hänt. Nej att vara sig själv är då inte att bara i vissa situationer våga säga och göra saker man i ''vanliga fall'' inte hade vågat. I vanliga fall, ett fall där det är mening att man ska vara sig själv, men där blir människan kanske visserligen sig själv, men ändå inte. Det beror på situtionen, omgivningen och till vilken grad man känner sig trygg. Hur som helst tror jag att när man i dessa vanliga fall helt och hållet kan stå för sin egna persion, vara stolt över sig själv och utan tvekan eller oro säga vad man har om hjärtat. Ja, sådant som kanske inte alla gånger hör till, eller verkar vara normalt, bara för att ingen annan brukar göra så. Men tänk vad sådant då egenligen måste uppskattas, att en människa helt plötsligt, i ett nykter tillstånd säger något som verkligen inte var inom ens förväntingar. Vad man egenligen värdesätter en människas styrka så mycket mer då, det kan till exempel bara röra sig om att säga något trevligt till en fämmande person som man vanligen inte brukar göra eller kansk bara göra något snällt som kanske inte hör till vårt vardagliga liv.
Men lätt att man ser upp mycket mer till dessa människor. Absolut. För har man inte både hört och sett. Att det oftast verkar vara de svagaste, eller blygaste som brukar kana ut allara mest på fester. De är dessa som dricker och blir mest fulla, tro det eller ej, men det stämmer faktiskt. Det är också dessa som sedan i efterhand också gapar om hur kul allt var och hur roligt det var en si en så. I klang med alla andra hönor på hönsgården, tillsammans har man hela gruppen kacklandes samma ''falska'' visa.
FÖR:börjar vi då summera alla dessa situationer som jag nämnde en sdan helt vanlig lördag kväll ute på oskarshamnsgator kan se ut? Ja, hur mycket negativt innebär faktiskt det också?
Är det lycka att gråta, kladda ner sig med smink, däcka, snubbla, dricka av egen osäkerhet, stå 75% av tiden framför toalettspeglarna och spendera resten av 25 % ute på stage, själva platsen, med tankar om ångest, osäkerhet, tvivel, konroll behov, jakt och förlust, avundsjuka eller bara helt och hållet allmän uttråkning på en stol, bara sitandes gloendes på allt som ter sig runt omkring. Och jag vet, att alla innerst inne tänker samma sak, när de väl sitter där och observerar, när de slutligen ställer sig frågan i ensamt tillstånd? Var det verkligen så kul?, ärligt, vad var det som var så kul?
I många fall blir det farväl av staden när morgontimmarna börjar smyga sig på och nattmörkret börjar lätta.
Ja, då i efterhand kan man tragiskt nog säga hej då och godnatt / godmorgon,  till en stor majoritet människor, till alla dessa människor som väntade på lyckan som aldrig kom. För hur kul hade de på bäckgatan som i princip tillbringade större delen av tiden bara att ila omkring fram och  tillbaka med händerna i byxfickorna. Eller stå i en ring och åskåda och lyssna på struntprat mellan folk som vanligen inte brukar prata. Också då detta folk som heller efter denna kväll inte kanske ens kommer säga hej i skolan eller på offenlita sammanhang.
Och stackars alla dessa människor som råkar ut för att bara få en känsla av att de är en i mängden, att om de då får någon komplimang också vet att personen i fråga kanske har ett syfte med att ösa ut komplimanger, och att de kanske är 1/100, en fluga i mängden så att säga, att inte äns kunna tro eller lita på det man hör. Eller  alla dessa som fr sig tankeknäckare och ska behöva spendera söndagen på att klura ut svårobegripliga kommentarer eller situationer, ja, om man då inte tillbringare söndagen med att sova bort dagen och må dåligt, ja en bakfylla med huvudvärk. HUR kul är allt detta i längden?
Det är ju nästan otroligt vad mycket olycka som finns och ter sig under dessa lördagstimmar. Och alla som blir våldtagna, misshandlade eller ilurade olika saker som de sedan inte hr någon aning om vad det var.

OCH kan man tänka sig till slut... ATT trots allt så kommer då måndagen, och hur gräsligt eller onödigt det egenligen kanske var, ja där det kanske var under äns föväntingar eller man inte gjorde eller sa det man ville, eller vad det nu kan röra sig om. Ja tänk att de då när de möts igen i skolan, att man ändå aldrig kunde undgå att höra dessa ''faktiskt uttråkade'' eller ''stackare'' alrig ge upp att i sin ''härliga'' kompisgrupp sedan alltid ständigt upprepa hur KUL allt var. alla situationer och vad man gjorde, inte kommer ihåg och vad man tog vägen. JA, hur skoj allt var.
Kan man tänka sig, vilka som helst motsatta innre känslor vilar där när de drar sig hemåt eller dagen därpå, i deras ensamhet kanske de i själva verket inte alls tyckte att det var mycket som var kul. Tänk bara allt enngagemang med kläder, skor, smink, smycken, hårtångar, ja allt vad man fixar sig med...för vem..för vad...egeNTligen?...allt för många gånger kommer det finnas människor som sedan när tid att ta bort allt spackel och prydligheter kommer, ja då kommer också ett missnöje och en känsla av onödighet att dyka på. De kanske hade hoppats på att få visa upp sig framför gestalten de hoppats på skulle dyka upp, som aldrig kom eller ens brydde sig om att kasta en ända blick över. Istället fick de ''iordningfixade'' kanske nöja sig med att iaktkta hur betydelselösa de egeligen var och kanske fick de en känsla av svartsjuka om gestalten lade mer fokus på någon annan, och då kom de in i ''jämföra sig känna sig sämre eller otillräclig stadiet''. och så lät man den desturktiva maskinen gå igång, varv efter varv, i samma destruktiva visa.
SÅ slutligen, samma visa, varv efter varv, vecka efter vecka, helg efter helg.....år efter år....person efter person...alla på samma sätt....allt på samma sätt....sällan variation.
För så när lördagen kom, då var det dax för ett nytt försök igen....då drog man igång hela ramsan igen, allt enligt samma mönster, med nya förhoppningar....nya besvikelser....och ännu en gång blev en rad hemåtvandrande människor offer, alla de ''som väntade på lyckan som aldrig kom''.
Men aldirg kommer någon våga stå för det, för sedan kommer ytterligare en måndag, om och om och om igen....där ingen INGEN kommer säga annat, hur gräsligt det än upplevdes, SÅ kommer det alltid eka och dåna i varje hörn:
OM HUR KUL OCH FANTASTIKT ALLTING VAR!

I fredags hade jag dansuppvisning.
Det var verkligen kul att få framträda offentligt för amerikansk publik.
Se hur uppvisningar går till och skliljer sig ifrån de svenska.
Faktsikt så var skillnaden inte så stor.
Eller jo....amerikanska dansare är VÄLDIGT självsäkra och verkligen inte rädda eller nervösa för publiken.
De lever verkligen ut sig och älskar att visa upp sig. Detta kan man ju tycka vad man vill om, visst är det kul att se folk som enggagerar publiken men sedan är det ju frågan bara till vilken grad mn behöver överdriva.
Men i det stora hela så var det faktiskt en jätte bra dansuppvisning.
Kom innan 19.00 i fredags. Vi övade våran dans, våran moderna dans som faktiskt var bra denna gången.
När jag valde kurser så valde jag modern dans, tänkte testa på det, men det har inte riktgt varot min stil av dans, fast det har nog blivit det nu...
för jag tyckte dansuppvisningen gick jättebra för oss allihoppa oh det tyckte publiken också.
Rebecca och Marsela var och kollade på mig och Lucia.
Rebbecca filmade hela dansuppvisningen med min kamera, men oturligt nog filmade hon alla danserna utom just våran, hon tryckte på fel knapp tydligen, men hur som helst så har jag jazzdans nummret inspelat och den vr ju lätt den bästa. HÄrligt sväng och livfulla, glada, peppande rörelser. Vad kul det ska bli att börja dansa jazz nästa termin ( spring semester) lucia är med i samma grupp och ev ska rebbecca också börja. Ska föressten vara med på dansaudition i febrari., dance concert. KOmmer jag emd där ska vi hålla en stor dansuppvisning med många olika danser i stan till våren.
Efter dansen fick vi massa choklad, brownie, kakor, marränger, chips och annat gott som stod serverat på borden till alla dansgrupperna.
Efter allt dansande och mat gick jag hemåt. Fredagkväll va verkligen livat i stan, musik, fest, människor, dans, i varenda hörn, ställe efter ställe.

Lördag var en sån där ritkgt mysig dag. Gick upp, cyklade till college för att spela piano, måste ju öva till final exam som jag faktiskt har i morgon bitti kl 8.00, vilket är absolu det sista jag har kvar av skolan.
Kom hem, åt, tiitade på tv och somnade i soffan en stund.
Efter 4 pm. 16.00 alltså, mötte jag nathalie på stan. Vi gick hem hit och jag visade henne my place where I live, så att säga. Hon tyckte mitt rum var det renaste av allt i hela huset, men jag gillar ju ordning och reda tillskillnad ifrån resten av huset. Ser rent ut sagt förjävligt stökigt ut i både vardags rummet och kökte. Sen när man har så sådär en halv hylla att ställa sin mat på i ett kylskåp som man delar med 12 pers, ja då förstår ni nog att organsiationen och bekvämligheten inte vinner en 10 poängare direkt. Men det är nyttigt att leva så här också. Jag trivs som sagt och ser inte på saker somär mindre bra. Man får se på saker i stora drag och då när allat annat är så bra som det är så, vem orkar då liksom klaga på en halv hylla i ett kylskp? Det är i princip en ganska värdslig sak.

Så nathalie var här, visade henne dansuppvisningen, bilder ifrån sverige, sen på kvällen gick vi på sbcc collelge kören som sjöng på andra sidan min gata. Jätte trevligt och verkjligen skönt att sitta och lyssna på lite lugn musik. För här i USA så dånar det om hip hop, reaggee, rnb, pop och även tecno musik. Men mest hip hop. Hip hop är bra musik, det tycker jag, men dock kan det vara skönt med lite omväxling ibland. Så då belv det som sagt en riktig typisk college kör konsert i går kväll.
Sen tog vi en promenad till havet, genom stan, frisk luft och allt.
Hur bra som helst.

Idag, steg jag upp sent,
var och handlade mat,
tog en promenad
pratade med pappa i telefonen och
nu sitter jag här och bloggar.

Så, helgen har vart bra. Ingen mer skola kvar i princip bara lite betygsprat denna vecka.
Sen ska jag bara vara fri här en vecka innan jag åker till L.A för hemfärd. Ska iaf bo på hotell där en natt innan.

Hej så länge.