.

En vecka kvar, precis idag, tills jag lyfter med planet.
Och hur känns det egentligen?
Vill inte säga att det är blandade känslor, för det uttrycket säger ju varannan knatte när man frågar hur något känns.
Orka använda sig av standard kommentarer, det blir ju så inget sägande i längden...
Istället väljer jag at uttrycka mig att det ska bli väldigt kul att komma hem, faktiskt!
I och för sig kan jag inte säga att jag har haft hemlängtan här, inte ett dugg.
Har liksom levt på plats och kännt mig helt och hållet avlägsnad ifrån det mesta av det som häder där hemma.
Och när man väl frågat vad som händer där hemma i oskarshamn så har det i princip inte vart några nyheter alls.
Allt verkar rulla på som vanligt, ine mycket variation.
Så känner inte att jag missat något liksom.
Men hur eller hur så är går ju livet trots inte ut på att vinna, förlora, missa eller fånga.
Livet går ut på att njuta, leva och trivas. Helt i oberoende till alla andra.
Man ska inte göra saker bara för att det ska se bra ut, bara för att alla gör så eller för att det hör till.
Nej, då cyklar man nog lite på fel bana tror jag.
Jag tror det åtskilliga gånger faktiskt är så at folk föjljer strömmen, och låtsas att de trivs.
Säger saker som hör till att säga, gör som andra och låtsas att de tycker något som de i själva verket inte tycker.
Som t.ex. alla dessa människor som går ut på helgen och festar på hamngatan i våran lilla vackra stad.
Ja, vad är det man egenligen ser? Var ser man alla dessa lyckliga, glada människor som måndagen efter helgen kommer och säger, ''gud vad kul jag hade i helgen, hon gjorde så, han bara så...,va full den var...och vad hände där... vart gick ni....(FRÅGA)hade ni kul sen lr?... (SVAR)ja skitkul!
Jag menar inte att det är fel att gå ut, absolut inte, det kan vara nyttigare än att isolera sig innomhus.
Vad jag liksom syftar på är att vad mn oftast såg på denna hamn gata, när man observerade alla dessa människor som använder sig av dessa standard repliker på måndagarna. Ja när man verkligen studerade folket så kan jag verkligen säga att de definitvt inte verkade ha kul för 5 öre, inte ett ända dugg!
Vad man såg var folk inne på La scala, ståendes i sina små kompisgäng, ihopdragna axlar och tvivelaktiga på om de ska dansa, eller inte dansa, sitta eller stå, gå på toa eller köpa en drink, gå till spegeln eller hämta sminket, gå upp för trappan, eller gå ut och ta luft, gå fram till den personen eller låta bli. Ja hela tiden en massa vel hit och tid vad man egentligen ska ta sig till. Och då och då dök även frågor av egen osäkerhet upp som, hur ser jag ut? är det fint, fult ? hur sitter tröjan?, är håret bra eller ska man ta upp sprayflaskan och spraya på lite ytterligare? Och alla dessa frågor som byggde på tvivel på utseendet, om man räcker till liksom.
Men visst såg man folk dansa, ibland med någon ny, spännande människa som de inte kanske haft så mycket kontakt med innan. Men tyvärr också många som stod där, svängde lite på dansgolvet till musiken, tvingade på ett par rörelser, och låtsades kanske tycka att det här är det jag längtat efter hela veckan, att stå mitt emot en kompis och lyfta höger och vänster arm upp i luften om vart annat. Några ynka steg åt sidan och så var det en ''dans på dansgolvet'' mittemot en eller ett par nära kompisar, som man ändå umgås med vid sidan av dansgolvet.
Det tråkiga var inte dansen, det tråkiga var att man i nästan över hälften allas ansikten verkligen så på deras aniktsutryck, att de verkligen inte tyckte det var kul, inte ett dugg. Man såg dystra, nedstämnda miner, ett par ögon som hela tiden sökte sig bortåt runt, för att se om det inte fanns några bättre lockelser och tämligen såg man dansarna tvinga på ett fejksmile, bara för att låtsas att det var roligt. Men innerst inne kände man att många inte kände så i själva verket.
Och synd var det om alla dessa människor som stod vid sidan av, blyga och osäkra. Visste inte vart de skulle ta vägen, vågade inte gå fram och prata eller bara stod vid sidan om som en onödig bakgrund och bara fick hänga på sina vänners konversationer och lägen med folk. Stackars dom som bara fick vara publik med sina vänner, se sina vänner ha kul och prata med nya människor, få uppmärksamhet och själva få en känsla av att ingen kommer fram eller bryr sig om dem.
Stackars dem som fick se saker som de helst hade velat slippa se, saker som fick dem att känna sig mindre värda, avundsjuka, ledsna och kaske djupt sårade.
Dessa typiska relationsproblem syftar jag på, när någon de ville få kontakt med ignorerade dem eller de fick se denna person bry sig eller ''hålla på'' som endel valde att uttrycka det, med någon annan än dem. Mycket vanligt fenomen, inte minst i en liten stad!
Stackars alla dem som fick på sina ''underbara lördagkväll'' som var menad skulle vara rolig, knappt kunde gå på egna ben, spydde och föll omkull på gatan. Eller alla dom som fick ''höra sanningen'' ifrån en aning fulla människor, som helt upp och ner rakt ut sade vad de tyckte. Saker som också resulterade i gråt, ja för längst med denna kråkerumsbacke kunde man tidvis se en och annan komma och stört böla, med tårar som hade kladdat ut hela sminket, sminet som skulle  menat göra dem vackra, men som istället fick dem att se lite utspökade ut när all svart mascara rann ner längst med ansiktet.
Och stackars dem som hamnade i slagsmål, bråk och fick spendera söndagen på sjukhuset.
Och alla dessa förhållanden som helt plötsligt kunde vara över efter en helg ute, då de helt plötsligt uppstod sådan rädsla och avundsjuka, kontroll behov. Ja då hela natten lång bara betod av att ''vakta'' sin partner, så att gud sig lov ingen anna skulle komma emellan. Och alla dessa stackars tjejer framför allt som jämförde sina utseenden med andra, kläder, hår, smink, ögon och kanske innombords fick en känsla av missnöje ifall de inte kände sig lika vackra som en annan.
Ett stadium i det hela, ja det som varken verkar bra eller dåligt, där det inte finns något att tycka egenligen synd om,
ja det neutrala stadiet som får än att kanske säga att det var väl okej, det var bra, om någon där hemma frågade något.
Det som var varken eller liksom, men inte heller såg så speciellt roande ut...
Ja det var då alla dessa under 18 som satt på dessa fönsterbrädor, huvudet for åt höger och vänster. Några stod och några satt. Frysandes satt de där med några personer, iblnd kompisar, ibland människor som man bara hade en ytlig kontakt med och ibland färmmande människor som man aldrig pratat med innan.
Fulla människor som försökte hitta något att prata om, som oftast kanske inte bev så lyckat eller meningsfulla samtal, kanske om skolan eller andra ytliga saker.
Och ibland fick de höra saker som de bara säger på fyllan, saker som sedan har 0 betydelse, för när dessa fulla människor sågs i nyktert tillstånd så var det bara att låtsas som inget hade hänt, ett vitt papper helt enkelt där man valde att vända huvudena åt varsitt håll. Ibland kanske en kollade upp i taket och den andra i golvet, eller så fanns de helt plötsligt några underbara papper som hängde på anslagstavlan i skolan att vända blicken på precis i de läget då de möttes i en korridor. Ja, så himla nonsense egenligen, att veta att inget har någon betydelse, att man igonerar och blir ignorerad!
Sedan får vi ju inte glömma alla dessa ''skådespelare'' som jag nu fakstiskt  väljer att kalla hela köret, ja, till och med jag fick ju liksom anpassa mig till rollen de gångerna man var ute. Alla dessa människor som gick in och åt pizza, utan att vara ett minsta sugna på pizza framåt 2-3 slaget lördag natt, alla de som satt helt hängiga och slitna, bara behov av en säng, men ändå tvingande sig själva att hålla sig vakna, köpa pizza och ''vara ute'' en lördag kväll. Bara för att det då fanns åtskilligt med annat folk som också åt pizza, ja, så fönsterbrädor och pizzor, det hängde ju liksom samman.
Och inne på ankaret, ja, där kunde ma ju se en hel rad människor i en massa gå fram och tillbaka, prata lite hit och dit. Om väldigt onödiga saker, och hade personer verkligen konvrsationer med folk de sett fram emot att prata med, ja då innehöll sällan dessa samtal det som de verkligen ville säga. För hur skulle det vara, att säga saker som ingen annan sa, saker som inte hör till. Nej här gäller det att skämta på, skoja och hitta de mest dumma onödiga kommentarerna att säga bara för att lätta på trycket. För att låta dialogen flyta på utan stelhet eller för känslosamma saker.
Tragiskt att samtalen aldrig blev som någon tänkt sig, där folk i efterhand bankade på sig själva och var missnöjda med vad de sa eller inte sa, vad de borde ha sagt och vad de kunde hoppat över. För att inte tala om de personer som sade saker på fyllan som de sedan ångrar, eller kanske gjorde bort sig och inte alls har någon koll på vad som skedde. JA, då vart det liksom enklast att bara låta det vara, låtsas som inget, men under ytan lurade ständigt ångesten på med jämna mellan rum.
Vad mer såg man, jo- man såg folk som verkligen såg så himla överdrivet glada ut. Folk som kramade andra som de pratat så mycket skit om och som de påstods verkligen inte tycka om, jaha, och så helt plötsligt verkade 2 fiender hel plötsligt bli bästa vänner. Man såg ibland faktiskt beteenden som man inte hade förväntat sig, folk som passade på att göra och säga saker som de i vanliga fall inte hade vågat göra eller säga.
Man visste också bakom kulliserna att där lurade också en rad sliskiga typer som fick sina behov tillfredställda antingen under dessa natttimmar eller framåt gryningen, när alla började ta sig hem.
Man såg folk om log och överdrev och ville få mycket uppmärksamhet och bli bekräftade. Dessa tuffa människor som spelade så självsäkra ute på banan men som också tyvärr var de samma som okkuperade hela toalettspeglerna, för de var också dessa människor som stod och speglade sig i ett kör med puder och spray, borstar och läppglans. Ja så många att man knappt kunde komma emmellan. Ja, för bakom denna självsäkra fasad där ute på festbanan, vilade ständigt tvivlet inom dem på hur de såg ut, om de räckte till och behov av att verkligen se sig själva och bättra på sminket, håret och allt som kretsade kring det som andra skulle se.
Saker som i själva verket ingen äns lade märke till. Tänk själv, vem ser överhubudtaget en mer målad eller mindre målad svart ögonfrans i en lokal med färgade lampor, rök, buller och musik, människoträngsel och fulla som har full kontroll med att hålla sig själva upprätthållna.
juste, vi får inte gömma bort att tycka synd om alla dessa människor som kände att utan dricka inget kul.
Stackars alla dem som behövde alkohol för att kunna slappna av, våga vara delaktiga och prata.
Som kanske var så fega och osäkra att alkohol var deras bästa vän, som skulle ''hjälpa'' dem igenom kvällens alla situationer med människor. Ja, stackars alla dem, verkligen. Som inte kan vara sig själva utan, frågan är om det då var sig själva med alkohol? Tror inte det heller, vara sig själv är att vara den man i grunden naturligt är, stå för sin person och vara representant för sin egna existens med stolthet, utan att varken skämmas eller känna behov av att jämföra sig med andra. Och så klart, naturligt sätt så är man ju inte full, det är ju liksom inte den människan man brukar vara, alkohol blir ett falskt kompliment, ett filter som får dessa människor att tro att de blir sig själva. Men faktum är ju att de inte kan stå för sina åsikter i såfall, eftersom de i efterhand i nyktert tillstånd spelar helt dumma, ignoranta som om inget har hänt. Nej att vara sig själv är då inte att bara i vissa situationer våga säga och göra saker man i ''vanliga fall'' inte hade vågat. I vanliga fall, ett fall där det är mening att man ska vara sig själv, men där blir människan kanske visserligen sig själv, men ändå inte. Det beror på situtionen, omgivningen och till vilken grad man känner sig trygg. Hur som helst tror jag att när man i dessa vanliga fall helt och hållet kan stå för sin egna persion, vara stolt över sig själv och utan tvekan eller oro säga vad man har om hjärtat. Ja, sådant som kanske inte alla gånger hör till, eller verkar vara normalt, bara för att ingen annan brukar göra så. Men tänk vad sådant då egenligen måste uppskattas, att en människa helt plötsligt, i ett nykter tillstånd säger något som verkligen inte var inom ens förväntingar. Vad man egenligen värdesätter en människas styrka så mycket mer då, det kan till exempel bara röra sig om att säga något trevligt till en fämmande person som man vanligen inte brukar göra eller kansk bara göra något snällt som kanske inte hör till vårt vardagliga liv.
Men lätt att man ser upp mycket mer till dessa människor. Absolut. För har man inte både hört och sett. Att det oftast verkar vara de svagaste, eller blygaste som brukar kana ut allara mest på fester. De är dessa som dricker och blir mest fulla, tro det eller ej, men det stämmer faktiskt. Det är också dessa som sedan i efterhand också gapar om hur kul allt var och hur roligt det var en si en så. I klang med alla andra hönor på hönsgården, tillsammans har man hela gruppen kacklandes samma ''falska'' visa.
FÖR:börjar vi då summera alla dessa situationer som jag nämnde en sdan helt vanlig lördag kväll ute på oskarshamnsgator kan se ut? Ja, hur mycket negativt innebär faktiskt det också?
Är det lycka att gråta, kladda ner sig med smink, däcka, snubbla, dricka av egen osäkerhet, stå 75% av tiden framför toalettspeglarna och spendera resten av 25 % ute på stage, själva platsen, med tankar om ångest, osäkerhet, tvivel, konroll behov, jakt och förlust, avundsjuka eller bara helt och hållet allmän uttråkning på en stol, bara sitandes gloendes på allt som ter sig runt omkring. Och jag vet, att alla innerst inne tänker samma sak, när de väl sitter där och observerar, när de slutligen ställer sig frågan i ensamt tillstånd? Var det verkligen så kul?, ärligt, vad var det som var så kul?
I många fall blir det farväl av staden när morgontimmarna börjar smyga sig på och nattmörkret börjar lätta.
Ja, då i efterhand kan man tragiskt nog säga hej då och godnatt / godmorgon,  till en stor majoritet människor, till alla dessa människor som väntade på lyckan som aldrig kom. För hur kul hade de på bäckgatan som i princip tillbringade större delen av tiden bara att ila omkring fram och  tillbaka med händerna i byxfickorna. Eller stå i en ring och åskåda och lyssna på struntprat mellan folk som vanligen inte brukar prata. Också då detta folk som heller efter denna kväll inte kanske ens kommer säga hej i skolan eller på offenlita sammanhang.
Och stackars alla dessa människor som råkar ut för att bara få en känsla av att de är en i mängden, att om de då får någon komplimang också vet att personen i fråga kanske har ett syfte med att ösa ut komplimanger, och att de kanske är 1/100, en fluga i mängden så att säga, att inte äns kunna tro eller lita på det man hör. Eller  alla dessa som fr sig tankeknäckare och ska behöva spendera söndagen på att klura ut svårobegripliga kommentarer eller situationer, ja, om man då inte tillbringare söndagen med att sova bort dagen och må dåligt, ja en bakfylla med huvudvärk. HUR kul är allt detta i längden?
Det är ju nästan otroligt vad mycket olycka som finns och ter sig under dessa lördagstimmar. Och alla som blir våldtagna, misshandlade eller ilurade olika saker som de sedan inte hr någon aning om vad det var.

OCH kan man tänka sig till slut... ATT trots allt så kommer då måndagen, och hur gräsligt eller onödigt det egenligen kanske var, ja där det kanske var under äns föväntingar eller man inte gjorde eller sa det man ville, eller vad det nu kan röra sig om. Ja tänk att de då när de möts igen i skolan, att man ändå aldrig kunde undgå att höra dessa ''faktiskt uttråkade'' eller ''stackare'' alrig ge upp att i sin ''härliga'' kompisgrupp sedan alltid ständigt upprepa hur KUL allt var. alla situationer och vad man gjorde, inte kommer ihåg och vad man tog vägen. JA, hur skoj allt var.
Kan man tänka sig, vilka som helst motsatta innre känslor vilar där när de drar sig hemåt eller dagen därpå, i deras ensamhet kanske de i själva verket inte alls tyckte att det var mycket som var kul. Tänk bara allt enngagemang med kläder, skor, smink, smycken, hårtångar, ja allt vad man fixar sig med...för vem..för vad...egeNTligen?...allt för många gånger kommer det finnas människor som sedan när tid att ta bort allt spackel och prydligheter kommer, ja då kommer också ett missnöje och en känsla av onödighet att dyka på. De kanske hade hoppats på att få visa upp sig framför gestalten de hoppats på skulle dyka upp, som aldrig kom eller ens brydde sig om att kasta en ända blick över. Istället fick de ''iordningfixade'' kanske nöja sig med att iaktkta hur betydelselösa de egeligen var och kanske fick de en känsla av svartsjuka om gestalten lade mer fokus på någon annan, och då kom de in i ''jämföra sig känna sig sämre eller otillräclig stadiet''. och så lät man den desturktiva maskinen gå igång, varv efter varv, i samma destruktiva visa.
SÅ slutligen, samma visa, varv efter varv, vecka efter vecka, helg efter helg.....år efter år....person efter person...alla på samma sätt....allt på samma sätt....sällan variation.
För så när lördagen kom, då var det dax för ett nytt försök igen....då drog man igång hela ramsan igen, allt enligt samma mönster, med nya förhoppningar....nya besvikelser....och ännu en gång blev en rad hemåtvandrande människor offer, alla de ''som väntade på lyckan som aldrig kom''.
Men aldirg kommer någon våga stå för det, för sedan kommer ytterligare en måndag, om och om och om igen....där ingen INGEN kommer säga annat, hur gräsligt det än upplevdes, SÅ kommer det alltid eka och dåna i varje hörn:
OM HUR KUL OCH FANTASTIKT ALLTING VAR!