.

For 4,5 manad sedan satt jag pa New Yorks flygplats,
visste inget om vad som vantade mig,
hur jag skulle bo,
vilka jag skulle lara kanna,
hur skolan skulle bli,
hur jag skulle klara mig,
hur mitt liv skulle se ut framover.
Jag satt och vantade pa planet som skulle ta mig till Los Angeles,
jag befann mig i ett land jag aldrig tidigare varit i,
ett land som hela varlden pratar om,
som manga drommer om,
som folk ocksa forestaller sig och forvantar sig bade realistiska och orealistiska saker ifran.

Dar satt jag iallafall,
mitt i sommaren,
sag ut over de hoga skyskraporna utanfor flygplatsens stora fonster,
och kande mig sa otroligt liten och frammande i den nya miljon.
Jag blev intervjuad och utrfragad flera ganger om av alla mojliga bland
flygplats personalen, de fragade vad jag skulle gora i landet och jag svarade:
- Jag ska aka till Santa Barbara i Californien och lasa pa college.
Forstod jag egentligen vad jag gett mig ut pa?
Att jag hadanefter skulle vistas alldelles ensam,
natsan pa amdra sidan jordklotet, 22 h resa ifran Oskarshamn, mitt hem,
dar jag vaxt upp, levt alla mina 18 ar, gatt pa dagis, forskola, norra, vallhalla och Oscars.
Min stad dar jag har mina minnen ifran gamla kompisar,
Min stad dar jag bevistat alla stadens gator och torg,
Dar min existens betratt varenda affar, manga, manga ganger om,
Min stad dar jag spenderat sommaren pa havslatt, vintern i pulka backen i skogen nara mitt hem,
mitt hem dar jag utvecklats, i alla alderstadier,\
Min mamma som jag alltid foljt med pa alla stadens cafeer,
mamma jag alltid brukade folja med och handla med pa maxi och hjalpa henne att bara kassar,
mamma som jag alltid hade alla dessa djupa och vardefulla samtal med
min pappa som alltid nar han kom till helgen brukade hanga med mig till stan,
ibland handla saker jag ville ha och vi avslutade alltid lordagarnas stadsrunda hela familjen pa cafe schalom.
Och sa middagarna om helgerna dar vi alltid satt hela familjen samlad, jag, mamma, pappa och Nella.
Fast pa senaste tiden var ofta Nella i stallet ochh at mc donalds mat med alla sina stallkompisar,
sa det blev bara jag, mamma och pappa. Precis som forr, innan 1995 da Nella foddes.
Och pa dessa middagsstunder brukade min mun  ga i ett.
Jag berattade, intensivt och detaljerat om alla mina handelser och saker som hant under skolveckan som gatt.
Om alla situationer i skolan som jag tyckte var vitkgt att beratta,
jag pratade om mina kanslor, asikter och mina djupa tankar.
Jag satt och stallde ganska invecklade, ovanliga fragor till mina foraldrar, men ocksa valdigt tankevarda,
saker som verkligen far en att analysera och fundera kring hur livet faktiskt ser ut och ter sig.
Ja vi alla satt dar medan jag pratade om livet, hur livet kanns nar man ar buxen och om saker aldrig upplevs som ganska enformiga och samma, samma kanske ibland lite uttrakande ibland?
Om manniskor ar nojda med sina liv, vad som ar vitkgt for dem i deras liv och om livet ser ut som de hade onskat sig?
Och jag brukade fora samtal om hur man gor for att lyckas, uppna det man vill och leva livet som man vill...
Vid detta matbord fick mina foraldrar ta del av hela mig, jag berattade om olika manniskor i skolan som jag hade lite svart att forsta mig pa, varfor folk beteer sig och uttrycker sig som de gor,
om manniskors handlingar och kanske helt motsatta tankar i deras innersta inre.
Min familj fick ta del av alla mina larare, skvaller, prov, skolarbeten, fritidsaktiviteter, problem och nojen.
De fick vara med och lyssna till min inre historia, dar jag till och med ibland kunde resa mig upp ifran bordet och spela teater framfor middagsbordet, dar jag gestikulerade och andrade tonlage beroende pa vilken roll jag aterspelade.
Detta var mitt satt att valkomna in min mamma och pappa och ibland Nella, in i min vardag.
Nar jag skulle beratta om personer sa tyckte jag det var lattare att spela upp hur de faktiskt var, hur de rorde sig och vad det sa.
Jag var en skicklig skadespelerska och vi fick ofta eftermiddagarna att bli ganska roliga.
Fast somliga dagar fanns det moment da pappa verkligen trottnade sa mycket pa mitt prat,
sa han gick lite i forvag ifrand bordet, upp och spelade lite kort pa datorn,
eller la sig och laste expressen.
Kvar blev sedan jag och mamma,
vi vamdrade ifran koksbordet och upp pa overvaningen for att fortsatta med varat prat, filsofiska tankar, psykolgosika saker, livet, manniskor, misstag och framganger och ja allt mellan himmel och jord.....

Och sa en dag blev det slut pa allt,
ingen Emilie... tyst som i graven...ingen att skratta med, braka med, diskuttera med, skvallra med och ventliera livet med.
Ingen rost ifran Emilies rum dar hon satt och kunde fora timtals lamga telefonsamtal med sina kompisar, farmor, mormor och morfar. Manniskor som hon ocksa valkomnade in i sin vardag...
Nar jag lamnade Sverige sa Farmor att det verkligen skulle bli sa tomt utan telefonsamtalen med mig,
min farmor fick ocksa vara med mig pa min resa genom livet.
Hon sa det, att hon kande och visste precis vilka alla var i mitt vardagsliv. Hon kande dem allihop, fast hon verken sett eller pratat med dem,
hon kande till allt och alla via mig, for jag var som ledstjarnan,
jag ledde henne igenom allt som skedde och fick henne att vara delaktig, narvarande,
genom mina beskrivande samtal.
Samma sak galler mormor och morfar,
som alltid fick vara narvarande i hela min skolprocess,
ja det visste nog snart varenda provresultat, fraga och svar jag skrev ned.
For dem var det ett det allra basta i livet, nar det gick bra for mig i skolan och nar betygen var satta.
De hangde med mig pa min spannande reda genoim livet,
dar de alltid sa att de tror pa mig och att jag kan klara allt!
Dem bjod jag ocksa in i mitt privat liv, dar de fick lyssna till alla mojliga konfrontationer med kompisar, personer och smeknamn, som hur barnsligt det an later faktiskt var en ganska komisk grej, for mig och ett par kompisar under en viss period. Eftersom vi pratade sa mycket om manniskor, sa kunde vi ju inte prata med deras riktiga namn, da skulle ju alla veta vilka de var,
sa istallet anvanda vi oss av smeknamn...och snart kunde hela min forra klass alla vara oknamn,
och tro det eller ej, runt 60 smeknamn var det nog ialllafall,
och anvandbart ocksa, eftersom ingen nagonsin kunde veta vem vi menade eller vem vi pratade om, hoppas jag iaf?
Ja och sedan, for mamma blev det som en tom forlust nar jag flyttade hit till USA...tyst och tomt.
Och for mig blev det ocksa en forlust....en forlust pa allt jag hade innan...min davarande vardag...
men ocksa en tung vinst ifran det nya som kom efter,,,,det som fick ersatta allt som var.
Och visst, inget blev sig likt har i amerika,
ingen teater vid bordet,
inga djupa telefonsamtal,
inga cafeer med mamma,
ingen egen hemstad, gator, affarer, torg, skola...inget blev sig likt...
allt blev forandrat...jag genomlevde en ateruppfodelse.
Och nu ar jag precis samma Emilie som forr, fast lite fornyad, pa ett positivt satt.

Jag satt pa New Yorks flygplats,
jag sa till pappa:
- Det har kanns som att leva i en ovisshet, jag vet ju absolut 0 om vad som kommer, hur allt ser ut, hur jag kommer trivas och hur allt blir.
Pappa svarade: - JA, tank vad kul for dig. VAd spannande, vilket aventyr!\

A ena sidan sa tjatar manniskor pa att det hander sa lite i deras i liv. Att allt alltid ar samma sak, ingen variation och vissa har till och emd svart att finna en mening med alltsammans. Och sa nar man val kommer i ett lage da man ska bryta ett gammalt monster, paborja nogat helt nytt och saga adjo till det tidigare.
Ja da far manga angest, vill helt plotlist inte, ar radda, radda for nagot frammande,
kanner att det voire enklare att ha kvar allt som det var,
de vill leva i det forgangna for de vagar inte ta ett kliv at sidan,
prova en ny stig i den djupa skogen,
och se vad livet kan leda till,
De vagar inte ha forandringar,
men det ar ju faktiskt sa,
att allt forandras vare sig vi vill eller inte,
inget ar evigt, allt har ett borjan, mitt och ett slut!


Jag tankte ocksa pa New yorks flygplats,
den 19 december sitter jag har igen,
pa vag  hem igen for jullov,
da har jag bott ensam i USA ett halvar och har massa nya saker uppfyllda i mitt huvud,
Undra hur jag kommer kanna mig da, den 19 december?....

Sa, anligen, plotlisgt ar det 18 december, 2.26..
och imorgonbitti. 8.30 lyfter planet ifran Los Angeles.
Och om ungefar ett dygn befinner jag mig pa New Yorks flygplats igen.
Och hur kanner jag mig da?
Ja, jag kanner att jag har sa mycket att ta med mig hem...sa mycket nytt som hant...
sa mycket att beratta...sa manga situationer och nya manniskor att aterspela i mina teater sktecher...
sa manga handelser, minnen, upplevelser, kunskaper, tankar, iaktaggaelser....och ja, ett stort paket med massa nyheter att beratta...allt jag gjort och fatt vara med om under detta halvar.

Jag kan garanterat lova er att hemma vid varat middagsbord kommer askan av det ljus jag blaste ut innan jag begav mig bort, jag denna aska kommer jag nu blasa glod i.
For hemma vid varat matbord kommer allt bli som forr,
det kommer hetta till nar jag kommer narma mig,
och snart ar jag hemma igen,
tillbaka teatern, samtalen, djupa tankarm filsofiska tankarna, hektiska diskuttioner och
brinnande entisusiasm for att aterigen fa leva mitt liv pa hemmaplan,
dar allt kommer bli som forr,
for nu har nog era oron undrat lite vad mina toner har tagit vagen...och da menar jag bade de toner jag muntligt for
men ocksa de efterlangtade tonerna som kommer klinga pa mitt piano!

Ar det inte fantastikt: Att man bade lyckats att ta ett steg ut i det okanda,
leva ett helt nytt liv pa frammande mark,
men samtidigt hitta en vag tillbaka till det som var.
Att jag lyckats att leva 2 olika sorters liv. Utan att behova saga farval till nagot av det,
for mina 2 liv ar goda vanner,
de vill vara med mig,
pa var sin sida,
och jag ar en bra sammanbindare,
for jag lyckas att leva pa 2 olika satt pa samma gang nastan,
den anda skillnaden ar att jag nu far ta flygplanet till hjalp.
Jag far svava i luften mellan 2 helt avskiljda platser,
pendla emellan,
och halla dem bada i schack med varanndra.
Tank vad fantakstikt.
Att slippa ta ett sorgligt farval,
for jag vet att jag kommer tillbaka,
tillbaka till sverige, tillbaka till USA, till baka till sverige, tillbaka till Usa......tillbaka igen.