.

Att veta att Sandiego står mäktigt vid kusten och
inväntar mig och Nathalie på besök om några helger,
känns himla kul.
Ska gå på stan, besöka akvarium som är kännt,
shoppa och göra allt som tillhör storstadslivet under ett par dagar.=)
Städer är en upplevelse som gör ett stort inntryck,
man vet knappt var man ska vända sig,
man blir liksom helt överrumplad av alla höga hus.
Det är förbryllande, och jag längtar att få beskåda ytterligare en pärla.
Ytterligare mera minnen och upplevelser att packa ner i baggaget.
Ytterligare positiv stimulans.
Det blir mycket av det goda här,
men det är bara bra,
då har man så mycket gott att kompencera för stunder då man kanske mår lite mindre glatt.
Då har man liksom så mycket gott att tänka på så det övervinner det negativa.
Jag börjar bli mer och mer immun mot negativa saker,
det slår jag bort,
och bums: är de borta.
''You make your own happiness'', de stämmer väldigt bra.


Sitter här nu igen,
nyduschad fräsh, skön känsla.

Idag är jag rätt nöjd med det jag gjort,
hunnit med mycket faktiskt.

Började morgonen med att tvätta mina kläder,
sånt måste också göras som sagt.
Sedan sprang jag omkring förtvivlat och letade efter mina nycklar,
lyckas alltid lägga de på de mest konstiga ställena,
sen jagar jag upp mej själv och tappar tålamodet totalt.
Men tillslut hittade jag dem iaf, tack och lov.

Efter det gick jag och handlade mat för veckan.
En tradition numera, mathandling på fredag.
Tillskillnad från att jag redan var på Vons innan 10.00 på morgonen.
Efter det lagade jag till mej en kyckling gryta och sedan bar det av till skolan.
Hade bara en lektion idag och vi fick sluta tidigare.
Träffade Rebecca som vanligt och vi gick ner till stranden där vi mötte hennes pappa.
Hennes pappa och hon har rest runt till San Fransco och hon var så glad att han kommit,
men också ledsen för att han ska åka hem imorgon.
Kanske är som hon sa; egentligen är det bästa att inte se och träffa de man saknar och älskar mest,
då blir man bara van, påmind och ännu mer ledsen när de väl åker ifrån.
För hon saknar sin familj nu.
Det gör jag på sätt och vis också, så mycket som man har i sin trygga hemmiljö som inte finns här,
fast det finns så mycekt annat istället,
hemma är man ju ändå så mycket,
borta är man förhållande vis lite,
så därför lever jag livet och lägger mina tankar på det som händer och finns till förfogan här,
och jag älskar Santa Barbara.

Tänk att efter enegelska lektionen bara kunna gå ner runt 13.00 möta Lucia och Marisela,
se havet, höra vågorna slå mot strandkanten, känna solens varma behagliga temperatur,
andas stillhavsluft och INTE känna några som helst måsten.
Man bara ligger där i den mjuka, hembjudande sanden,
solar sig lite brun,
blundar och känner sig som på semester.
Hela livet är som en semester.
Det är så härligt att även tankarna får förnyas,
för jag tänker så mycket gott om allt nu för tiden,
känner mig nästan aldrig ledsen eller uttråkad.

För det finns knappast något som behöver göra mig på dåligt humör,
man har sagt Adjö till tiden då man hängde upp sig på skitsnack, skvaller,
helt ovesäntliga saker, tråkiga människor som gör att man känner sig nere,
jag har lärt mig att ta DISTANS till sånt.
Sopa bort det dåliga och poliera mitt golv med glänsande medel,
alla de glänsande inntryck som gör att jag öppnar mitt sinne och känner mig glad.

Efter stranden gick jag till gymmet,
blev ett hårt pass med fast fitness emellan.
Sedan bussen hem, duschat och nu ska jag städa och bädda rent.
Sen får jag se vad som händer.

Jo, måste till apoteket,
öronmedicin, igen!
Ladda in lite music på mp3:en och ta mig en promenad.
Sen laga pannbiff och köttbullar till veckan.
Mästerkock- nej inte, men något bättre har jag blivit i köket.

Sen kanske det blir bio eller bara en avkopplande kväll i huset.
Ska ringa min nya amerikanska vän, som jag inte har en aning om vem det är,
så det återstår att se,
vi ska ha amerikanska konversationer, varje vecka och bli kompisar,
det är någon international organisation som ordnar detta.
Och det är jag tacksam över,
mer mer av amerikanska accenten, jag vill också prata så framöver!
Har börjat glömma svenska lite till och med.
Upptäckte det igår när jag skulle skriva på svenska.
Modersmålet får man ändå inte glömma, det ska ju sitta i ryggmärgen,
men tydligen  ,,,nej, inte så farligt.

Åh, jag blev sugen på att åka till Camarillo,
Rebecca var där med sin pappa och hade köpt massa fina saker.
Det är ett urstort shoppingcenter nära Los Angeles med massa märkes kläder och allt,
till mycket låga priser.
Dit ska jag verkligen förflytta mig inom kort tid, ska
se om det finns några som vill med.

Annars lever jag på,
dagarna är ibland lika,
men aldrig tråkiga.

Ska äta frukost med Alexa på något breakfast café i helgen,
nice.
Vill sola på stranden, vara ute och gå på stan.
Men måste även vara inne i helgen och redigera min intervju.
Den kommer bli kalasbra,
ska bara hitta några fler passande scener att filma.
Så blir att ta videokameran i morgon bitti, filma
och sätta igång.

Får se om jag hinner träffa min kontakt familj i helgen.
Borde, men det är ju så mycket jag vill hinna med.
Helger borde vara längre än 2 dagar känner jag.

Men idag har jag iallafall gjort en hel del.
Känns som man kan andas ut nu, efter veckans spring, plugg och jäktande,
Men prov har jag på fredag.,
Fast den dagen, den sorgen.
Sen är det halloween i Isla vista nästa helg.
Jag är nästan säker på vad jag ska klä ut mig till.

Jo, måste köpa mig en kamera också,
min förra blev stulen,
och i-pod vill jag ha,
och kläder,
och det bästa av allt.

Jag är fri och jag älskar känslan av att veta att världen står mig nära tillhands med allt dess magnifika innehåll,
och för mig är det bara välja och vraka.
I'm alive- Jag får ut det maximala av livet
och har ingen ångest för framtiden,
jag har fått tydliga ideér på vad jag vill härnäst,
och allt kännas så rätt.

Saknar och tänker på många, många av er.
Men jag kommer till Jul, det gör jag,
och hälsar på några veckor.
Innan dess ska jag hitta några riktigt läckra julklappar att skänka till er som betyder mycket för mig,
och även till de mer avlägsna personerna som jag inte kommer köpa något till,
så har jag er i åtanke.
Plats, utrymme, pengar och ideér är begränsade.
Men omtanke, kärlek, tankar, lycka och uppskattning.
Ja det är saker som aldrig tar för mycket plats.

Det som märks minst utåt,
finns allra mest av invändigt,
tar minst plats,
kostar 0 och
betyder 100.
Det är det som slår allt,
i alla lägen.
Och förblir oslagbart så länge vi lever.
Ingen kan ta de ifrån oss.
Det ända som inte går att förlora,
det är det goda man tänker om andra,
och det goda som människor visar tillbaka.
Det kallas omtanke, kärlek, uppskattning,
vara betydelsefull och älskad.

Allt det goda tar jag med mig hem och allt
det goda väntar på mig där också.
På min gata,
i mitt riktiga hem.

Innan dess ska fortsätta min vistelse,
på samma entusiastiska, ideé rika,
och uppfriskande sätt.
Jag fortsätter resan på det rätta spåret.
Spåret som har en öppen, ljus och problem fri-horisont.


Vi ses snart igen!
Om 2 månader bara.- Efter det är jag tillbaka i stage 2, spring semster i staterna igen,
back in business och då, ska jag läsa Journalistik/ TV :D

Förövrigt har denna vecka bestått, av träning, dans, piano, sång uppsjungning,
dokumentärfilm, intervju som jag gjorde och filmade. ska skapa hela repotaget och visa nästa vecka.
Min älsklingsysselsättning, journalistik.
Mycket engelska plugg, lite sömn men.
Många nya funderingar, djupa tankar och energiupphöjdande inspiration.

Jag vill sola, bada, äta glass, träna, filma, skriva, sjunga, dansa, se folk,
fånga dagen, älska livet, se film, fika, simma, äta på restaurang, gå på concert ,göra det bästa av allt.
Shoppa, iakta, köpa ny fotokamera, uppleva.
Och jag ska.
För jag vill.
Ska träffa amerikanska familjen i helgen också.
Tiden räcker knappt till.
Men jag ska segregara och välja de bästa bitarna jag kan hitta.
Varje dag tillför mig ett antal nya guldkorn som får mig att känna mig glänsande till mods.
Dessa bitar har berättat för mig vilken väg jag ska gå.
Och jag vet nu.
Jag följer mitt inre.
Men vägen får förbli en hemlighet.
Och slutligen får jag se om det var rätt.
Den dagen då pusslet är färdiglagt.



Jag och Nathalie ska åka till Sandiego i i November,
en stor förväntansfullhet och längtan till det.
Ännu en station att fånga något bra ur.

Det är liksom som en livslust. Att vakna var morgon.
Känna solens strålar titta in genom persienerna, höra fågelsång och
vara lika lycklig av att faktiskt se det fina vädret och därmed känna att denna dag kommer bli bra.
Det är som att vakna till en vårmorgon och känna att livet är på gång, som att allt håller på att slå ut  och komma till liv.
Att känna att det behöver inte ske några under för att man ska vara lycklig. Nej, att man istället är nöjd med allt precis som det är och känner sig lycklig och uppskattar livet. Man glädjer sig för det lilla, som att bara få ett leende, se träden vaja med vinden  eller känna att man är pigg. För kan man inte ta vara på det lilla så hur ska man då veta hur man bär sig åt när man tar vara på det stora?
Jag menar någon stanns måste man ju börja och allt som sker har en början, en mitt och ett slut. Man börjar litet, med små framsteg och i takt med att man utvecklas så klarar man allt större och större saker.
Det är det som jag kallar äkta lycka, att kunna glädja sig för den man är, det man har och inse att var dag är unik. Vara medveten om hur många som är sjuka, eller har andra problem. Hur många människor som hade gett allt för att byta plats med oss.
Hur ens egna attityd och ställnning till hur vi bemöter livet är betyder som himla mycket.
Förr tyckte jag det där bara var prat i kvadrat och utjatade schbloner och fraser som folk drog hit och dit för att låta kloka, men nu; när jag börjat praktisera det själv så kan jag verkligen instämma att JA, det är verkligen SANT.
För attityden man har utåt speglar ju ändå vem man är. Spegelbilden reflekterar ut mer till omgivningen än vad man själv tror. Och det har jag fått klara bevis för på sistone.

Det var längesen jag kände precis så, men Här och Nu måste jag erkänna att jag verkligen uppskattar allt och njuter intensivt.
Kanske är det solens positiva inverkan eller så är det bara det mentala som
mognar och förändras mot bra riktning. Men kreativiteten växer och bara att möta andra människor eller ta en runda på stan innebär en stor inspiration till att skapa en betydelsefull text, djupa tankar och reflektioner eller ideér till mina pågående filmer/repotage.

Det här låter kanske lite överdrivet men det är det inte, det är en känsla av motivation som sköljer igenom hela mig och som får mig att bli peppad till livet och till att kämpa och åstadkomma saker jag vill.
Det är liksom som en del inom än har funnits där hela tiden, bara att den tagit en tupplur. Och så småningom när de rätta medlerna eller de passande bitarna fastnar på denna del av än själv: Ja då vaknar man till helt och hållet.
Man får en känsla av liv inom sig. Inte ett liv där man gör saker rutinmässigt och bara låter proceduren gå varv efter varv i samma gamla bana. Nej, jag menar verkligen LIV i allra högsta benämning. Det är då man inser att man gått och burit på något som inte har fått komma till uttryck. Det är då man inser att man nästan gått i sömnen under hela livets gång men ändå varit stensäker på att man är klarvaken.
Denna innersta kärna som alla människor går och bär på. Som alla kan känna inom sig men som de inte vet hur de ska komma tillutryck med, detta inre rum som helt enkelt är kännetecknet för varje människas existens.  Det som gör oss till unika individer. Det är denna inre kärna som måste komma tillrätta, landa på rätt mark, slå rot för att sedan kunna utvecklas till den mest fantastiska blomma. Och i takt med att detta inre rum eller ''blomma''  växer så slår den tillslut ut, uppnår ett sorts klimax/höjdpunkt  och sprider den gudomligaste doften vi någonsin kunnat drömma om,
En doft av färskhet, livsglädje och entusisam. En doft som vi bara vill lukta och känna om och om igen...ständigt...hela tiden...för alltid...för evigt...en doft som skänker oss viljan av att aldrig dö...utan att få vara kvar här på jorden...leva som vi gör för all evig tid.

Jag har hamnat rätt och hittat min plats på jorden. Attraktionen var så stark. Så Stark att mitt dåvarande sovande lilla rum ,eller denna lilla plats som tog en tupplur innan de rätta bitarna klaffade till:
Ja..jag tror denna del av mig har vaknat till liv nu.

...jag i rött linne.

Upp med morgonljuset i morse,
därefter åkte jag iväg till skolan.
Började förmiddagen med ett träningspass på gymmet
med Carla. Sen efter det så skyndade jag iväg till lektionen.
Väl framme så var det inställt så då var det bara att ta bussen hem igen.

När jag kom hem så mötte jag Linnea i köket som kom med
ett förslag att vi skulle dra iväg och spela voellyboll på stranden.
Så varför inte?
Blev att laga lite mat och därefter skutsade eren oss till stranden.
East beach.
Idag var det inte så himla varmt: Skönt! Så man kunde faktiskt spela volleboll utan att
bli för varm. Det fläktade skönt från havet och solen sken.

Vi var två lag. Jag, Linnea, Eren mot anell, kotoe och CArla.
Det var någon sorts international students volleboll turnering men vi spelade mest för skoj skull.
Sen efter det låg vi bara och tog det lugnt på stranden o eftermiddagsljuset.

Några åkte iväg på Casino men kände inte för det idag. Tar det säkra före det osäkra..hehe:)

Handlade lite mat, och måste säga att det verkligen är en konst att handla rätt och ekonomiskt!

Inte så billigt med livsmedel här heller. Men nu har jag utökat mitt lilla skafferi så jag klara mig.

Nu ska jag nog slå på nån film: Utan svensk subtitle, som förr men det gör inget, engelska är inte så svårt

Puh va kvavt det är idag,
vinden står helt stilla och solen gassar på.
Efter att jag och Lucia tränat på gymmet så där lagom vid 12 tiden så var det som att komma
ut i en bastu. Det är åtminstone 30 grader varmt..om inte mer...

Efter skolan och träningen kom jag hem en snabbis för att sedan gå tillbaka till stan och klippa mig.
Som vanligt blev det bara topparna och håret ser friskt ut tyckte frisörskan så nu gäller det att fortsätta
låta det vara och växa på, inga plattångar och annat som nöter. För jag vill ha långt hår!
Blev inte lugg fast jag tänkt lite på det, är ju mode på det nu även här i USA, men det hoppar jag övar
så fick bli det gamla vanliga, snelugg istället, men jag trivs och är van vid det
så då kan jag lika gärna ha det ett tag till. Inga större förändringar på håret kort sagt!

Nu är klockan lite efter 15.00 och snart ska jag tillbaka till skolan. Dokumentär film från 17.00-22.00.
Himla spännande och kul ämne, problemet är att man runt 21.00 är helt slut i huvudet.
I början var det ännu jobbigare att sitta och höra engelska hela tiden men nu har jag vant mig
så språkligt sätt går det bra men bara det att lektion i fem timmar på kvällen tar lite på krafterna. Tur att det är såpass
praktikiskt då, för dokumentärer och filmer är verkligen kul att skapa och göra.


Kort om helgen:
Med en hel del mediciner både antibiotika mot örat, allergi mediciner mot antibiotikan som det visade sig att jag inte
tål och läkarbesök så har jag blivit frisk igen. Skönt!
Så nu kan jag dansa, träna och nästa vecka har jag sång /prov/ uppträdande som ska bli betygsatt så det är  bra att sångrösten börjar kännas som den ska nu igen.

I lördags blev det en krya på kväll och ingen fest för min del men fest var det i huset ändå, så gick ju inte att ungå att stöta på folket när man låg och såg på tv i soffan. Amerikanare är sociala minst sagt.. men ändå ytliga till 1000.

I söndags var jag och hälsade på min international- friendship familj. Jag blev bjuden på middag och vi pratade opch jag visade även lite bilder från Sverige. För amerikanare från kalifornien så är Sverige jätte fint, medan jag mest tycker det är finare och mer att se här och i andra länder. Men visst är Sverige fint på sitt sätt. Det är ju ändå mitt hemland och man har ju en speciell anknytning till det.
Det var kul och jag tycker min familj som jag träffar 2-3 gånger i månaden är jättetrevlig. Kul att sönerna är jämnåriga med mig så känner man ännu mer gemenskap. Lär mig verkligen amerikansk engelska av dem och den riktiga dialekten vill jag också prata. Kommer nog kanske få mer och mer av den dialekten ju längre tiden går.

På kvällen åkte vi och bowlade med 7 ifrån mitt student hus.
Jag Carla, Kotoe och Anell i ett lag mot resten.
Det var kul att bowla, var ett bra tag sedan!
Efter bowlingen åkte vi och åt på någon form av mc'donalds.
Därefter hem och sova för att gå upp till skolan nästa dag.
Måndagen var först skola, sen hem och äta.
Linnea och jag jag till gymmet på kvällen, efter det gick vi och handlade + att vi stannade till på mc donalds, men jag köpte ingen hamburgare, inte efter träningen. Vi missade bussen så fick gå ända hem. Men när man pratar så går tiden snabbare.

Och så rullar veckorna på. Varje dag kommer och går. Ibland händer det mer
och ibland mindre. Även humöret skiftar.
Känns skönt att det är mycket att göra för annars skulle jag tänka för mycket
på alla där hemma. Men det gör jag ändå.
Jag känner mig glad och trivs bra här. Fast känslan av att vara utlänning här i USA, finns inom mig.
När man vet att man är 23 timmar med flyg från Sverige så känns allt där hemma
så långt bort härifrån. Jag känner mig så avlägsnad från Oskarshamn och allt som händer där.
Men jag saknar min familj, vänner och hemkänslan ibland.

Det är inte så att jag vill åka hem, för jag vill vara kvar här och njuta av
dagarna som är så annorlunda ifrån det förra. Jag känner att detta är en bra
grej, lära sig engelska, plugga saker man gillar och göra något helt opposit jämfört med det tidigare.
Många nya inntryck, annat folk och erfarenheter som verkligen känns givande och kul.

Man blir motiverad och självständig. Lever för sin egna skull och utvecklas.
Verkligen nåt jag har behov av.

Självklart så har man sina bättre och lite mindre bra dagar.
Dagar då man tänker mycket är alltid känslosamma. Då man minns och tänker tillbaka på saker som
inte kommer tillbaka. Då man tänker på hur allt kommer bli i framtiden.
Tankar om allt förflutna som man vet allt om till punkt och prick.
Men också tankar om det som kommer, sen, efter, som man man inte kan veta något säkert om.

Förresten var det jätteskönt att höra ifrån er på msn, vänner, där hemma.
Jag satt här och nästan skrattade och samtidigt fick lite tårar i ögonen.
Kändes som en saknad av er samtidigt som jag blev så glad att ni bryr er så om mig och att vi har kontakten kvar.
Blev lite tårögd när jag insåg att det dröjer innan vi ses. Fick även ta del av lite av erat småstadsskvaller.
Som på ett sätt känns så betydeleselöst nu men ändå vill man höra det. Kände mig lite som på hemmaplan.
Var i behov av lite kontakt med er, lite homesick för stunden.

Men nu står nya planer i luften,
Inom snar framtid kanske det blir en resa till L.A, las vegas och/ eller Sandiago med några från huset.
Vill verkligen hinna med att se så mycekt som möjligt så länge man ändå är här.
Får se hur vi ska ordna det, kommer nog inte bli än troligen men snart kanske.

Nu måste jag nog ta och kila till bussen för lektionen börjar snart igen.

Och Nella, lilla syster, du växer och ändrar dig mycket under dina snart 14 år.
La inte märke till det förr
men nu när mamma skickade kort så såg jag det.

Hasta manana!