.

Men på något sätt vill jag ändå inte tro att det kan interpreteras med tur, som bara kommer utan att man gjort något själv.
Snarare tror jag att det är som en belöning man får för något man gjort, tidigare, alla goda handlingar och värdefulla insatser man satsas på i sitt liv. Visst finns det dock många människor som verkar kunna glida igenom livet på en räkmacka som man brukar säga. Vissa som verkar får det hur bra som helst, utan att göra så mycket själva, ibland inget alls. Medan andra får slita sig igenom hela livet på ett betungande sätt, utan att någonsin få det så särskilt bra. Det är också då man börjar att allt oftare uttrycka livet som orättvist.
Fast ändå tror jag att rättvisan åtminstone ibland segrar,
och att man på ett eller annat sätt får igen för dåliga saker man gjort,
på samma sätt som man också blir belönad för allt bra man åstadkommit under livets lopp.
Men allt tar sin tid,
och tittar man omkring i dagens samhälle och studerar alla dessa människor som man kanske ''såg upp till'', eller tyckte att allt verkade gå som en dans på rosor. Ja, saktar man ner rullbandet några växlar, och hinner ta sig en grundlig inspektion på dessa människors situation, så inser man ganska snart att de inte alls har det så himla bra eller har kommit så långt i sina liv. Istället kan sedan de andra människorna, som inte hörts eller syns så särskilt mycket helt plötsligt brilliera med sina talanger och Då, blir det istället dessa människor som står i centrumet för hela livet, medan den resterande delen, centrifugeras ut ur centrum cirkeln fortare än de själva hinner uppfatta det själva. Luften tar dem, vinden pressar ut dem, sanbbare än ett ögonblick. För dessa människors inre väger så lite, själen är så tom, så ytlig...
under hela tonåren och ungdoms åren har de kämpat att få vara de populära, coola, synas och höras mest.
De har nog gått både genom regn och storm, slösat massor av pengar av tusentals produkter, kläder och annat som ska synas. Bara för att visa upp sig, hänga med i gänget, vara accepterade och känna sig uppmärksammade.
Dessa människor har aldrig hunnit lära känna sig själva. För de har ständigt vart i behov av sällskap, ständigt hållit med andra människors åsikter och aldrig stått för sin egna. Kanske för att de aldrig hann att skaffa sig en egen uppfattning om någonting, bara för alla deras vakna timmar bestod bara av att göra som alla andra.
Det fanns en huvudledare i gruppen och sen massa kacklande höns som bara gjorde och tyckte precis som ''tuppen'' tyckte var rätt. 
Det var också dessa människor som aldrig vågade säga ifrån, som skrattade ut svagare människor och fällde ut sig elaka kommentarer när de visste att de hade stöd ifrån sin ''grupp''. Då en drog igång en intrig eller tände på gnistan med en otrevlig, provokativ kommentar, ja då var det resterande människorna med i grupptrycket och av den första lilla gnistan skapade de snart tillsammans en stor eld som gav brinnade tårar hos offret, som fick stå där på andra sidan, ensam och helt försvarslös.
Dessa människor han aldrig skapa sig några egna intressen, för det ända de va intresserade av var att intressera sig för precis samma saker som ''den resterande familjen'', ja gänget blev tillslut som en sorts flock människor. Som egenligen alla består av helt skilda gener och hade kapacitet att utvecklas till unika individer, men tackvare behovet av andra, så lyckades hela smeten bli som en enda stor skara av tvillingar med samma uppfattning, sätt, mentalitet och åsikter om precis allt som kretsade runtomkring dem. Dessa människor som sprang som katten efter tårran bara ett litet dammkorn gick i rörelse. Ja på minsta lilla signal, så var de där för sitt ''coola gäng'' i skick för att spela ännu mera följa john, skapa sig ännu mer falsk gemenskap. VArför falsk, jo för bakom deras ryggar så snackades det massa skit. Den ena pratade om den andre, men så när personen i fråga dök upp, då tog de till med masken och ändrade totalt beteende, bara för att alla andra gjorde så. För de vågade inte säga sakerna rakt ut, öga mot öga,,, utan bara där personen inte befann sig, där den inte kunde höra något.
Och kom det en situtaion där plötsligt någon av de ''coola'' hamnade i en konfrontation, ja då var det kalabalik, och hejvilt var alla tvungna att skaffa sig pakter, ja som en hel armé att stödja sig på. Minst 5 personer som stod på samma sida.  För, USCH;HU, hur i alla sina dagar skulle man klara av att inte ha stöd, att vara själv, fösvara sig själv....Nej det gick ju bara inte för sig i dessa människors skallar. Och var det sådana lägen då en medlem i gänget förlorade sin kamp, tappade allt stöd och faktiskt oturligt nog blev ensam. Ja då var det som hela världen rasade ihop för dem. Det va som att solen hade lyst sina sista strålar, som om regnet hade vattnat sin droppar och som om den ljusa dagen hade tagit avsked ifrån dessa människor, för alltid på för gott. Förvånande var det sedan att se en och samma människa totalt ändra beteende. Denna person som hackat sig på folk som verkade svagare, bara för att själva vinna makt,,,trycka ner andra bara för att känna sig starkare själv p.g.a egen osäkerhet.....ja att se denna person efter ett nederlag i sin coola grupp förvandlas till en existens som nästan känns otrolig, overklig,
En person som man alltid gapat, härjat, spelat första violen, sprungit, visat upp sig, låtit mest och synts mest.... 
förvandlas fortare än ett ögonblick, bara för att stödet ifrån den coola gruppen inte längre går att stödja sig på, 
ja denna person förvandlas då till en person som inte längre vågar:
säga ett ord, gå igenom en korridor med folk, räcka upp handen på lektionen, äta i matsalen, gå in i en buss, eller sitta i ett väntrum, eller överhuvudtaget visa sig, i värsta fall gömmer de sig undan för alltid, försöker fly ifrån verkligheten. Vissa kan det gå så dåligt för att de börjar missburka droger om de inte redan fallit för grupptryck och börjat med det förlänge sedan, bara för att de blev övertalade. För de hade inte maken till att säga ifrån, för vad skulle gänget tycka då?
Det var ju ytterst viktigt att göra som resterande, inte utmärka sig med något annorlunda, utan bara hela tiden sträva efter att vara som alla andra.
Alltså.... var det dessa människor som var de coola, starka och självsäkra??
Inte en chans! Var det dessa människor folk såg upp till, som var så svaga så hela deras liv fick hänga på att vara accepterad av gruppen. Som aldrig vågade säga sin egna åsikt, som bara följde med strömmens åsikter, som handlade in massa kläder och prylar bara för att vara inne i modet, för att absolut inte klä sig i något ''töntigt''. Ja, de var dessa människor som var så svaga så de inte ens offentligt vågade visa att de kände människor som urskilde sig ifrån gruppen. De skämdes för att prata med folk som gruppen ansåg vara ''töntar'', för då skulle ju frågan: hur kan du prata med honom/henne? dyka upp fortare än ett blixt nedslag. Det var denna falskhet som präglade dessa människor, dessa svaga människor. Där svagheten slutligen kom fram då gänget inte längre verkade som ett stöd, då armén var brusten. Det var då deras '' styrka'' visade sin riktiga sida, en ''styrka'' som visades vara så svag så att till och med att en liten bebis skulle kunna blåsa bort det med ett enda svagt blås. 
''Styrkan'', som var så svag så personen inte äns vågade visa sig offentligt längre. 
Saken är den att där fanns aldrig någon styrka,
för vissa tar det tid att se igenom detta, 
för man ska aldrig se upp till dessa människor i grupper. För innerst inne är de så svaga,
och också blir de så tomma,
eftersom de totalt tappar fokus och kontroll över sig själva,
de hinner aldrig tänka på sig,
utveckla sig och skaffa sig en egen identitet.
De får igen för sina bravader,
kanske inte på en gång, men de faller tillslut ned som en komet och kollapsar hela sina liv för sig själva.
Eller det behövs inte ens en komter, med sådan styrka.
Det räcker bara med en lätt vind igenom karusullens rörelse för att dessa människor ska dras ut ur centrumet fortare en kvickt, dessa människor som som en gång ansågs vara ''coola'' och starka, där styrkan inte äns visade sig orka stå emot den mest lätta blåsten!
Centrumet börjar sakta men säkert ersättas av andra människor.
Människor som visar sig kunna stå emot de mest kraftiga rörelserna, där inte vilken liten vind som helst får dem att falla ur! Kvar blir de äkta människorna, som kanske inte synts och hörts så mycket förr men som nu får spela sin melodi i karusellens mitt, dessa '' bortglömda människor'' som en gång blivit nedtryckta och mobbade av de ''coola''.
Denna karusell har nu blivit en del av det bästa nöjesfältet i världen. 
Det stora nöjet är att slutligen få se hur rättvisan segrat.
Att se Hur alla dessa äkta människor, den människan som verkligen har något extra att stå ut med, som har ett sådant djup, ett sådant tungt värde så inte en vind kan klara att välta ur dem ur karusellen.
Ja att slutligen se hur falskheten, ''de svaga coolingarna''  blev tagna av vinden, utakastade och numera få stå vid sidan av karusellen och avundsjukt skåda de starka, ''äkta'' människornas glädjande jubel ifrån karussellens eviga rörelse.
En evig rörelse som kommer föra de människor som verkligen förtjänar det i en bana där framgång och lycka kommer prägla deras liv in till livets sista andetag.


Och jag har då aldrig ansedd som ''cool'',
för jag har heller aldrig varit i behov av någon grupp eller ett stöd,
för jag klarar mig själv,
vågar ställa mig öga mot öga,
och stå för min åsikt,
prata med vem jag vill,
utan att bry mig om vad andra ska tycka.
För jag har alltid varit mig själv,
funnit och också vunnit....
vunnit en egen existens,
med egna intressen...tankar....åsikter....kunskaper,
...som inte lyckats förstöras av någon grupp,
.. jag har vunnit en egen identitet, en unik Emilie, som det bara finns en av i hela världen,
och folk har sagt att jag är svår att placera, utan de tycker att jag får tillhöra ett eget fack för sig...
men trots att jag varit platsad i mitt egna fack så har jag inte varit ensam för den sakens skull,
utan bara i oberoende i vad andra ska tycka och säga....
jag har gått min egna väga
....med båda benen på jorden.

Och nu...ja nu.... tror jag det börjar kännas som mina ben glädjande virvlar med vinden,
i karussellens fart.
För det verkar som jag är en av dem,
som faktiskt sluppit kastas av karussellen och stå vid sidan av...
min styrka var så stark, så äkta... att jag verkligen sitter i centrumet på karussellen.
Och jag färdas i en rörelse vars åktur kommer visa sig ge framgång och lycka igenom hela mitt liv...ända tills jag tar mitt sista andetag på denna jord!