.

Många cyklar på ett universitetsområde


Fin universitetsgård





Igår var det fredag vilket innebar ledighet för min del, har nämligen ingen skola på fredagar så då ägnar jag min tid åt annat.
Det var dåligt väder, molnigt, grått och regnigt ute. Jag har blivit för bortskämd med vädret här nere, så i min värld existerar aldrig dåligt humör eftersom jag inser att mitt humör hänger mycket på hur vädret är. Eller så ska jag nog inte heller uttrycka mig, för jag är faktiskt mer eller mindre alltid positiv.
I allafall började jag dagen med lite Sverigesamtal med mormor, mamma och pappa. Så jag var på linan lite drygt de två första morgontimmarna. Haha, en riktig telefonpratkvarn är precis vad jag är, det vet minst sagt Ni om som varit med om telefonsamtalen med mig, mitt rekord ligger nog på 2 timmar 45 minuter med samma person, inte illa.
Efter samtalen så slog klockan 10,00 och då var det dax att göra sig iordning. Jag klädde på mig och vid halv 11 tiden begav jag mig i ut i det gråa rusket. Det påminnde mig om att beträda Sveriges gator en slaskig förmiddag i April. Så kände mig kanske lite som hemma i Sverige, men den illusionen försvann ju som hastigast, bara jag såg palmerna, hörde spanska och engelska ifrån männen som jobbar på busstationen och såg alla kreativa människor sittandes inne på cafér under tak med böcker, pennor och skrivhäften i händerna. Sådant är inte så ofta man blir bemött av hemma; där sitter folk mest och pratar ''goja'' och skvaller med sina vänner på alla fikställerna. Här är det faktiskt djupare än så vill jag påstå.
Så, vad gjorde jag på busstationen med en videokamera?
Jo, min plan för denna dag var att åka till universitetet och filma, och som med alla min andra planer så utförde jag även denna. Ni vet, jag är en riktig filmdyrkare som älskar att göra reportage, filma världen och spekulera kring saker. En reporter om allt som händer, kanske lite som en minijournalist.
Bussen tog mig till Isla Vista där universitetet ligger. Jag hoppade av och kände mig helt plötsligt jätteliten. Det var så enromt stort. Som en helt egen stad, med gator, trafik lampor osv. på skol området. Jag gick ändå första bästa väg i hopp om att vägen skulle leda mig framåt. Frågvis som jag har blivit så stötte jag på en amerikan som jag bad om lite ''direction help'', så han visade mig runt lite: mycket snällt!
När jag kom in själva området så möttes jag av mängder med studenter, i huvudsak på sina cyklar, trampades på pedalerna med sina sega. Fredag förmiddag innebär bakfylla för en stor del studenter eftersom fester, särskilt i IV äger rum så gott som varje dag. Jag gick in på biblioteken, såg folk läsa och plugga där. Jag gick i trapporna, såg olika människor och filmade allt som skedde. Det är det som är lite av det roliga, att fånga allt på film, inte bara utvalda sektioner utan verkligen alla möjliga vinklar och vyer. Det ger äkthet och sanning i bilden.
Jag gick på skolområdet,gick  in på mängder av olika restauranger, för här i USA så nöjer man sig inte med en eller ett fåtal matsaler, nej här finns det matstånd uppsatta med snabbmat som, subway, pizza hut, ja alla dessa kedjor som man känner till, i varannat hörn ungefär. Eller ja, man ser ju att folk är väldigt beroende av mat i detta land.
Så, filmade också ätandes studenter och pratandes med varandra. Filmade deras stil och det som slog mig var faktiskt att jag inte alls kände mig som på ett universitet. Nej, mer som på någon ungdomsgård. Man såg knappast några lärare och klädstilen på människorna var mycket slapp och sliten. Det var ovanligt få som ändå satt på biblioteken, där satt de i så fall och antingen sov eller klickade på daorerna, möjligen på olika bloggar eller ''Facebook'' som är ytterst populärt här.
Jag gick till bookstore och såg billiga dvd filmer, kläder och böcker. Dalaj Lama var föressten på universitetet och höll tal men jag orkade verkligen inte stå och vänta i den långa kön: Den kön måste ha varit flera km, nej nu överdrev jag, men den var iallafall så pass lång att mitt tålamod inte skulle ''pallat'' att hållas på en lagom neutral nivå i om jag envisats med att behöva trängas i den kön.
När jag bestämde mig för att återvända hem så gick jag lite vilse och hamnade i studentbostadsområderna istället. Det var spännande att se alla de ostädade garageuppfarterna och alla burkar och glas på balkongerna. Kläder kastade hit och dit, och cyklar, slarvigt parkerade på gårdarna. Man kände att här bor det verkligen unga människor.
Ni ska veta det, att ISLA VISTA, är verkligen som en egen stad försig, fast det är ett område i Santa Barbara med enbart massa studenter, hus efter hus...så här möttes jag verkligen av den moderna kulturen, utan några som hest influenser av de äldre generationerna. Jag blev uppenbarad av att; Ja, det här är min generation, mitt jämnåriga folk, VI som ska föregå med exempel till de yngre så småningom och ta över våra föräldrars ledarskap om ett par år, det är vi som ska styra världen och hålla den i schack med alla problem. Frågan som uppenbarades allt tydligase för mig var verkligen: Hur ska detta sluta? För så som ungdommar representerar sig själva just nu, ÅR 2009, så ser det ganska mörkt ut för framtiden. Jag menar, ska villaområderna runt om i världen bestå av flaskor, sönderslagna glas och massa skit i alla trädgårdar med dessutom massa degenererade människor som bor där inne i framtiden, som inte änns orkar plugga på universitetet utan går dit för att  antingen visa upp sig eller rent ut sagt sova eller parfymera biblioteken med sin alkoholdoft , ja då börjar jag verkligen tvivla vart världen kommer leda oss!

Jag åt en matbit på en restaurang på universitetet efter min lilla förvirranade tur. Sedan tog jag bussen hemåt till downtown. Skrev ett brev, lagade kycklinggryta, lade i tvätten och sedan åkte jag på Santa Barbara City College dans uppvisning. Slog en signal till Lindsey som jag ska hitta på något med snart igen. Hon beskrev vägen till dansuppvisningen för mig.
Uppvisningen ägde rum på junior highschool. Kan inte för fem öre säga att den änns påminnde om Vallhallaskolan. Det var mycket barnsligare inrett med massa teckningar hängandes på vägarna och lekställningar. Har inget minne av sådant ifrån Vallhalla...

Hur som helst gav mig dansuppvisningen ''pepphet'' till att dansa. Musiken var relaxerande och man kände sig väldigt belåten efter den föreställningen.
Hem fick jag skjuts av några ifrån min jazzdans class.
Klockan 10.pm, på kvällen alltså,  kom jag hem igen. Jag slumrade till sömn så snart jag lagt mig och även denna dag, som verkade var så grå, lyckades jag färga i de mest glada färgerna...Även denna dag lyckade jag göra till en dag att minnas för livet och mina upplevelser, Ja de har jag nedsparade både i min videokamera och i mitt djupa inre!